Aftonbladet – 12 november 1863, sida 3

ningen inom detta intressanta land. Föröfrigt vilja finnarne hvarken vara svenskar Teller ryssar; de vilja vara sig sjelfva; och regeringen i Petersburg her etter många misslyckade försök slutligen insett, ett Finland, eom ej är fästadt vid Ryssland genom någonting annat än eröfringens sköra bar omöjligen stod att förryska. Kejsar Nikolaus hade väl försökt at i finska skolorna mföra ryska språket såsom tvångsstudinm. Men detta förslag slog så illa ut, att, med undavtag af några få finnar, som sökt sin lycka i rysk tjenst, man ej finner en enda, som kan hjelpligt förstå ryska. Den olyckliga planen öÖfvergafs derföre af kejsar Alexander II och af hans prokonsol Berg — densamme som bn i Polen höljer sig med vanära — och ersattes genom ett rnnoat förslag. Det är bekant, att i Finland de upplysta klasserna, d. v. s. adeln och borgerskapet i städerna, tela svenska, :om inom detta land är civilisationens språk, men att folkete epråk är fioskan. Det är äfvenledes bekant, huru för omkring 20 år sedan vid Finlands universitet en litterär skola bildades under namn af Fennomaner och som ifrån att till en början endast vara filologsk numera blifvit ett politiskt parti. För 0s3, som äro anbängere af folkemancipationen inom Ryssland, är det omöjligt atticke sympatisera med detta parii, enär det är den nationella landtidemokratiens, och då enligt vår politiska lära framtiden tillhör landsbygden vida mer än städerna. Emellertid måste det erkännas, att den stora majoriteten af Fialands privilegierade ungdom med en hänförelse, lika helsosam som oemotståndlig, öppet kastat sig in i fennomanernas parti, som just härigecom blifvit det förherrskande partiet, och så mycket mera aktoingsbjudande som det på en gång her till grund det egentliga fulket och derjemte i sig innefattar landets nästan hela intelligens och förmögenhet. Allt sedan kejsar Alexander II:s tronbestigning har detta parti sett sig blottstäldt för en allvarsam våda, den vemligen af ett synbart och naturligt vis gauska egennyttigt beskydd från ryska regeringens sida, hvilken, då hon förtviflade om utt kunna förryska Finland och mer än någonting annat fruktade den svenska liberalismens propaganda, sjelf äfven gjott sig till Fennoman och genom denna skrymtaktiga allians hotat att törgifta sjelfva källorna till den fisska pånyttfödelsen och förfalska den rörelse, sem br rädde detta land. Det är för öfrigt icke första gången inom detta århundrade som en despotisk regering betjenat eig af demokratiens och nationalietens store principer för att bekämpa friheten. -Fennomanernas parti ber endast till ea del lupit iv i snaran; efter en kort ivekan har den vigtigaste delen af detta parti, förkastsnde en olycksbringande och skamlig all förenat sig med det parti, som man i Finland kallar det liberala svenska?, för att på rent folklig grund återställa ett hvarken ryskt eller svenskt, utan nationelt Finland, såsom en rjelfständig bundsförvandt till Sverge, men fendtligt emot petersburgerhofvet. De finska patrioterna önska framförallt sitt lands politi och administrativa autonomi, och de tro sig med skäl snarare finna denna i en nära, men federativ förening med Sverge, än under den ryska kejserlighetens dödande beskydd. Den sednare har hittilla ej funnit andra anhängare än inom en del af den fin ska byråkratien och ibland ett fåtal af fennomanerna, hvilka under ledning af detta paris förste grundläggare, professors, namera senatorn Snellman, fortiarande betraktar fioska frågan mer ur en filologisk än en pulitisk synpunkt. Maktlösheten hos detta parti har visat sig i den märkvärdiga adressaffären, hvilken inför hela verlden har gjort den kejserliga regeringen otmätligt löjlig. Denna regering saknar verklig styrka, och i ändamål att vilja imponera på Europa med skrämskott hittade hon på dennu komedi med ns. k. populära opinionsyttringar, och hvilka, enligt dess utsago, inkommo från rikets alla delar. Jag tår längre: from till fälle att tala om de ryska adresserna, och hela verlden känuer numera den metod, som den främste representanten för den kejserliga ryska patriotismen, Murawiew hänga ren?, euvänder för att samla underskrifter i Lithsuen. Men man har väl aktat sig för att använda samma metod i Finland. Man har der tagit sin tillflykt till den sentimentala retoriken hos en af sina barn misskänd fader, till böner, emicker, löften; man här satt i gång byråkratiens hela bestickande inoflytelse för att intressera de likgiltiga, skrämma de klenmodiga och bedraga varratne. För att besegra stadsmyndigheternas och dumstolarnes kloka overksamhet lät man kejsaren sjelf framträda, hvilken, sede man, gjorde de välgerningar, hvarmed han ämnade öfverhopa Finland, beroende af ovamnteckningar på adresserna. Allt förgät ves! Den allmänna u evingen visar sig mäktigare än kejsaren och eå öppet fiendtlig emot hsns allernådigate majestäts politik, att ingen polivsk kår, hverken universitet, domstol eller kommun vågade uttala sig för honom. Det var ett fullständigt fiasco. Sådant är det land, som man i detta ögonblick hoppas kunna insöfva med bedrägliga löften och med en skenbild af konstitutionella friheter. Hvar och en, som läst det af kejsar Alexander II hållna trontal inför de i Helsingfors församlade fyra stånden; har begripit att man i Finland upprepar det dåliga skämt, för hvilket man har att tacka den uppfioningsrika andan hos sednare hälften af detta ärbundrade: — en konstitution utan frihet. Finnarne, hvilkas behof äro verkliga och som derjemte ega en verkligt allvarlig vilja, ee klart in i detta för öfrigt temligen ge nomskinliga spel. De veta, att det är ingent:ng annat än de inre oroligheter, som bots ikets tillvaro, att det framförallt är den he BÅDA SAR VIRA MRS KDE TAR fo MENS NERE ROR NE