Aftonbladet – 12 november 1863, sida 3

.Jou för Englands skröpliga statsmän en l egoistisk och blindt försigtig politik. Och ; det är samma makt, som till förmån för hofvet i Petersburg och till men för Polen, .förlamar alla de rörelser af en varmhjertad -j sympati, som vaknati Europa för det på en gäng sublima och förfärliga skådespelet af en ädel nation, kämpande med förtviflan och nästan utan andra försvarsmedel än en gräns lös hängifvenhet, emot en armå af bödlar. Detta strälvande efter statens förstoring och yttre allmakt förfalskar och förlamar öfverallt i mer eller mindre mån samhällenas liberala utveckling och naturenliga gång — i Ryssland dödar det densamma. Ötverallt anvorstädes har staten, oaktadt denna -) karakter af ebstrakt egoism, som är den I samrma egen, till en sådan grad förenat sig med samhällets lif, (ro och verkliga intressen, att man, då man försvarar staten, på Isomma gång försvarar en mensklig princip, och der del af mensklighetens allmänna framåtskridande, som den nation, hvaraf man utgör en medlem, lyckats realisera. JEndest ryska staten, hvilken i sitt inre icke representerar någonting annat än en systematisk och fullkomlig förnekelse af allt som jutgör det nationella lilvet, framställer sig i afseende på det yttre, såsom en oförsonlig fiende till allt hvåd som är menskligt inom menskligheten. Efter att länge hafva bedragit verlden med sitt skrymteri, finner nu ryska kejsardömet sig af polska revolutionen vödsakadt att visa sig uti sin verkliga gestalt inför det mera förvånade än hsrmsna Europa. Förgälves våga detta rikes, naturligtvis alltid partiska anhängare, att med en förunderlig djerthet iofprisa de faderliga afsigterna och de liberala tendenserna hos kejsar Alexander II, hvilken de försäkra ionan kort skall förvåna verlden med sina on f ttande efter gilter och de rättigheter, sor han kommer att bevilja åt sivu lyckssliga undersåtare. De lättrogna i vestra Europa, ehuru de i allmänhet gerna stuka ossnningar, lära väl emeliertid dc sig litet för denna, enär man måste a ulrusted med en alltför slö lättrogenhet för att kunna imbilla sig, att en suverän, som; uti denna förlärliga, och eom man bör hoppas, för bonom sjelf dödliga strid, som han företagit emot polska nationen i sitt underiryckningssystem, med kallt blod kombinerat slit det brutals, nedriga och fasansfulla, som de mesv barbariska århundraden, och de mest grymma folk, be rusade af vilda passioner, hafva begått — all Murawiewars, -Wiugensteinars och Bergars kejsare verkligen kun vara lifvad af välvilliga och meuniskoälskande afagter emot sina undersåtare. Hvsd 089 angår så äro vi redan länge öivertygade derom, icke blott att han vill, utan at det är för honom rentaf omöj ligt att bevilja den ringaste liberala eftervil: ät de folk, bvilka helt ofrivilligt finna sig förenade under hens spira. Icke derlöre att de skulle vara oförmögna at dersf göra ett godt bruk; vi äro tvärtom öfvertygade, sil de innan kort komma att tillvinna sig friheter vida större och atlvarsammare än em, som en tråug hjerna och ettännu trängre hjerta kunde unänka — utan derlöre att dessa folka olla mstinkter äfvensom deras intressen siå i eu sådan strid med grundvilkoren för sjelfva tillvaron af detta rike, ot i samma ögonblick som deras fjettrar aldrig så litet lossas, dena vigunderliga, af den tysk ryska byräkratien skapade een. tralisatioren, som häller dem bundna, skall falla i stycken. Och finnes det väl bland alla de provinser, som blifvit förenade med kejsarriket, ep enda, som är detsam.a tillgiltven? Ni belioner er sjelf, m. h., alliför nära Finland och i fler. hänseenden alltför intresserad i det landets öden, att vi kan vara i okunnighet om den löjliga komedi, som der na uppföres at en grå mild och grym suverän, som, drypande af det polska blod ban utgjuter med sina båda händer, af hvilka den ena kallas Berg, den andra Murawiew, nu kommer med tårar i ögonen och ewt faderligt småleende på läpparne at för sina trogna finnar svära på, ett lan aidrig drömt om någonting anrvat än sina folks lycka. Adelmodigt äterskänker hen dem de konstitutionella rättigheter, som de aldrig lagligen förlorat, men hvilka man af högre statsskäl, dem den nådige kejsaren behäller: för sig sjelf ia pelto, låiit slumra i femtio år. Menicgen med detta senkomna ädelmod ärl: ingalunda svår att fatta. Det är änvu enl: gäng fråga om att bedraga Finland, Ryes-! land, Europa, alia wtom Polen. AW medji! falska förhoppningar unna gäcka dess ädla lt folk har numera blifvit en omöjlighet, ochj: dea petersburgiska kejserligheten gör der-: före af nödvändigheten en dygd, och be-l! geguer nu galgar, knut, eld och svåard, allj: slags tortyr, qvinnors skändande deruti in-1 Å f i begripet, för att för Polen predika sin lära, till hvars opostlar, oberäknadt Murawiewar och Bergar, en mängd ryska gardesofficerare, fö:vandlade till spioner och polisbödlar, gjort sig. Men i Finland visar den kejseriige tigern ej annat än sammetstussen. Han har alltid gjort detta i mer e!ler mindre grad, emedan han med ett oroligt Polen på halsen ånnu icke kunde tänka päl! att äfven Norden bereda sig oförsonligall fiender. Finland är endast ett litet landli med omkring 1,700,000 invånare, men dess! j j folk, långsamt att komma i rörelse, utt upp fatta, att bestämma sig, är begåfvadt med en märkvärdig energi och en underbar ihål. lichet. Det är icke lätt att uppröra, men en gång väl upprördt blir det ännu svårare alt kunna tillfredsställa och lugna. Det kommer tå att på i botten med frågan. Dess eografiska. läge emellan Sverge ochi norra delen af kejsarriket, som i trots afji ryska regeringens alla bemödanden förblifja vit för detsamra fullkomligt främmande, förlänar e gare vigt åt sinnesstämI Skorna