Aftonbladet – 12 november 1863, sida 3

con möjlighet finnes till räddning, en kris bör hafva inträffat ivnan månen ingår i edsnet. Hertigen lyssnade till hans förklaring med den största uppmärksamhet, ty hvad vi nu. för tiden ause för alldeles orimligt, troddes för två till trehundra år sedan såsom en obestridlig sanning, och månavs inflytande på sårade och sjuka togs alltid i beräkning af läkaren. Hertigen återtog derpå: SVänta Reignaut, jag skall följa med er, för att se om den stackars gossen. Jag värderar honom mye-. ket. Haa har ett öppet och ridderligt sinne, som ej kan annat än intaga. Dessutom bar han räddat mitt lif, dervid han kom till hjelp, alldeles såsom sänd af ödet, och jag har derjeite funnit att han är mig personligen tillgifven lika mycket, nej snarare mera än någon af mina egna anförvandter. Med dessa ord steg hertigen upp och skyndade, åtföljd af Reignaut, ut i det yttre. rummet. Här väntades han af tvenne pager, som gingo före honawm att lysa under vägen, och passerade sålunda genom en mängd gångar och gemak i det vidsträckta pelare tilldess att-han uppnådde det rum, hvarest hans olycklige vän låg utsträckt på sitt plågoläger. Gossen Ignati satt bredvid honom, slösande på honom sina ömmaste omsorger, och vid nedra ändan af sängen stod den trogne tjenaren Gondrin med kors lagda armar och tårar i ögonen. ertigen intog platsen bredvid sängen och stannade med fältskärn inne hos den sårade nära en timme. Med erfarenhet om det mäktiga inflytande som själsförmögeuheternas verksamhet utöfvar på kroppen, talade hertigen till honom vänligt och gladt om framtiden, framställde hans tillfrisknande såsom eu fullkomligen afgjord sek och bjöd sig sjelf såsom gäst vid hans snart förestående bröllop med Maria af Clairvaut. Det är just om hevne som jag önskade få tala med erg höghet4, inföll härvid Carl af Moatsoreau. Jag har ännu icke halt