Aftonbladet – 12 november 1863, sida 3

TRETIOTREDJE KAPITLET. Vi måste nu hoppa öfver en sasenlig tidrymd med de politiska stämplingar, som upptogo den, och föra våra läsare med ens från Maj månad till slutet af sommaren, och från det stora Paris till den lilla staden Angouleme. Nedanför den höga kulle, hvarpå staden är anlagd, och ej långt ifrån dess fot be fanns vid denna tid en vacker park och ett litet slott med fyra tora. I ett af dessa torn suto en vecker dag i slutet af Juli, den unga markisen sf Montsoreau och abben af Boisguerin tillsammans; dock kunde man ej säga art de voro iabegripna i något samtal med hvarandra, ty markisen hade ej under en hel timma yttrat det minsta, oc tycktes knappt gifva akt på de ori som abben då och då ställde till honom. oDen unga ädlingen satt vänd med ryggen emot dagen, höll sina ögon fästade på golfvet och hufvudet lutadt framåt med ett modläldt utseende, och hans näsborrar voro vidtutspärrade. likasom hade han haft svårtatt hemta andan, medau tänderna deremot vora fast sammanpressade. Allt antydde att plågsamma tankar upptogo honom, dem han hvarken kunde förjuzxa eller ville uttala. Ett öppet bref låg fromför honom på ett bord, och ett anaat, som tycktes vara skrifvet med chiffer, befann sig i abbens hand Afven dennes ögonbryn voro sammandragna och hans ansigte blekt, men för öfrigt förmärktes hos honom icke rågon sinnesröreise, ty han iakttug sitt vanliga lugn, i det han sökte intala tröst åt sin följeslagare, med afseende på de tidningar som de nyss bekommit. Men hans ord, ehuru väl valda och för tillfället lämpliva de än voro, förfelade all verkan på markisen, ty de kommo icke från hjertat. Han utbredde sig välteligt öfrer gagnlösheten af a!l slags sorg, och tökte isynnerhet visa; buru litet det båter att låta ölverväldiga sig af suknad efter något, som