Aftonbladet – 10 november 1863, sida 3

dast förbittrat densamma. På båda sido föröfvas excesser, hvilka man i mensklighe tens namn måste beklaga. Hvad återstår alltså att göra? Aro vien dast hänvisade på alternativen krig elle stillatigande? Nej! utan att gripa till vaper och utan att tiga återstår för oss ännu et medel, det nemligen att framlägga Polen: sak inför ett europeiskt tribunal. Rysslant har redan förklarat, att konferenser, på hvilke alla andra frågor, som agitera Europa, kom me under öfverläggning, icke alls skulle för. närma dess värdighet. Låtom oss taga faste på denna förklaring. Må den blifva oss et medel att en gång för alla qväfva de tve. drägtens jäsningsämnen som på alla håll ärc färdiga att utveckla sig, och måutur sjelfva denna allmänna obelåtenhet inom Europa, som nu oroas af så många upplösningselementer, ett nytt tidehvarf at ordning och lugn framgå. Ar icke tidpunkten nu inne att på nya grundvalar åter uppföra denna af tiden undergräfda och af revolutionen stycke för stycke tillintetgjorda byggnad? Är det icke af en trängande nödvändighet att genom nya ötverenskommelser erkänna hvad som oåterkalleligt fastställt sig sjelf eamtattiendrägt fastställa hvad som verldens fred kräfver? 1815 års fördrag äro nästan öfverallt utplånade. 1 Grekland, i Belgien, i Frankrike, i Italien likasom vid Donau ha de blifvit brutoa. Tyskland är i rörelse för att ändra dem, Eogland har på ett högsinnadt sätt genom de Joniska öarnes afträdande modifierat dem, och Ryssland trampar dem nu i Warechau under fötterna. Midtunder detta successiva sövderrifvande af Europas fundamentalfördrag råka de glödande lidelserna i ett öfvermått af rewming, och såväl i södern som i norden påkalla vigtiga intressen en lösning. Hvad vore derföre legitimare, hvad vore förnuftigare än att kalla de stridande makterna inför en högre skiljedomstol? Hvad kunde vara mera öfverensstämmande med tidens idger och med flertalets önskningar än att vända sig till samvetet, till förnuftet kos alla länders statsmän cceh säga dem, att de fördomar, det groll, som hållit dem i oevighet sins emellan, redan räckt alltför länge. Skall. väl stormakternas afundsamma täflan oaflåtligt träda i vägen för civilisationens framsteg? Skola vi fortfarande genom öfverdrifna rustpiogar ge näring åt ett ömsesidigt miselro ende? Skola de kostbaraste hjelpmedel uttömmas i oändlighet gevom ett tomt prun kande med vära stridskrafter? Skola vi för everldliga tider bibehålla ett tillstånd, som hvarken är freden med dess trygghet eller kriget med dess lyckträffar? Låtom oss ej längre gifva de ytterliga partiernas omstörtningsanda en konstlad betydelse derigenom att vi med en småaktig beräkning ställa oss emot folkens rättmätiga sträfvanden. Låtom oss ega mod att låta en fast och regelmässig sakernas ställning träda i stället för ett sjukligt och osäkert tillstånd, om ock ett sådant steg skulle kosta 0ss offer. Förenom oss utan något på förhand uppstäldt system, utan någon trångbröstad ärelystnad, endast lifvade af den tanken att kunna tillvägabringa en sakernas ställning, grundad på regenters och folks rätt förstädda intressen. Denna uppmaning skall, som jag hoppas, hos alla finna gehör. En vägran gålveanledning att förmoda hemliga plener, hvilka sky dagsljuset. Men om ock förslaget icke möttes af allmänt bifall, så skulle det dock ega den stora fördelen att för Kuropa gitva tillkänna hvarest faran och hvarest räddningen är till finnandes. Tvenne vägar stå öppna; den ena leder genom försonlighet och freden till framåtskridandet; den endra förr eller sednare på ett förderfligt sätt till kriget, genom det hårdnackade sträfvandet att vilja upprätthälla ett förflutet, som sammanstörtar. I känuen nu, mina herrar, det språk, som jag ämnar föra inför Europa. Gilladt af eder och bekräftadt af den allmänna meningen, kommer det säkerligen att blifva beaktadt, ty jag talar i Frankrikes namn.