Aftonbladet – 10 november 1863, sida 3

IVAN MIA MID AVE FEAR REIN, MA MUTA MN komsterna varit i stigande, samt alt vi utan utomordentliga hbjelpmedel bestridt de kostnader, som förorsakats af krigen i Mexiko och Cochinchina. Jag har att fästa er uppmärksamhet på flera reformer, som jag ansett lämpliga, bland andra dekretet om bagerirörelsens frigifvande, det dekret, som gör inskrifningen i flottans tjenst mindre betungande för kustbefolkningen, det lagförslag, som modifierar lagen om koalitioner, samt det, hvilket upphäfver de uteslutande teaterprivilegierna. Jag lät.r dessutom utarbeta en lag, som är afsedd att utvidga generaloch kommunalrådens befogenhet och afbjelpa öfvermåttet af centralisation. I sjelfva verket skola förenklingen i förvaltningsformerna och mildrandet af lagstiftningen i dess tillämpning på de klasser, som förtjena hela vår omsorg, bli ett framsteg, i hvilket I säkerligen gerna skolen taga del. I skolen älven komma att tiga beluttniog med sockerfrågan, hvilken ändtligen måste bringas till slut genom en fastare lagstiftning. Det förstatsrådet framlagda lagtörslaget går ut på att underlätta utförseln ef det inom landet producerade sockret på samma sätt, som tallet är med annorstädes produceradt socker. En lag om inregistreringen skall borttaga dubbeldecimen och ersätta denna skattebörda genom en rättvisare skattefördelning. I Algerien ha arsberna, trots den oregelbundenbeten att samma befolkning till en del lyder unter civilmyndigbeterna och till en del under de militära myndigheterna, insett, huru mycket det franska väldet ut-j. vecklar landets krafter och öfvar rättvisa, utan att eurojerna hysa mindre färtroende till regerivgens skydd. Vära äldre kolonier ha sett de skrankor falla, som hämmade deras verksamhet, mea omständigheterna ha ej varit gynsamma för utvecklandet af deras handelsrörelse. De nyligen införda kreditinrältningarne skola, såsom jag hoppa3, förbättra deras ställning. Under denna omsorg för de materiella intresseua har ingenting försaummats af hvad som rör religionen, den intellektuella bild ningen och moralen. Välgöreghetens reli gilösa verk, konsterna, vetenskaperna och den offentliga undervisningen haien mängd fall blifvit befrämjade. Sedan år 1848 har skolungdomens antal fö ts med en fjer dedel. För närvarande besökas skolorna af nära 5,000,000 barn, af hvilka en tredjedel icke erlägger någon skolafgift; men våra bemödsnden få ej förslappas, ty ävnu behöfva G00,000 undervisning, hvilka skola erhålla sia oppfostran i sekundärskolorna, der speeialundervisningen sksll reorganiseras. Detta, mina herrar, är sammanfattningen af hvad vi redan gjort och hvad vi ytterligare vilja göra. Säkerligen skulle vårt fädernesland3 lycka hastigare uppblomstra, om ej politiska förhållanden lade hinder i vägen. Men i nationernas lif uppstå oförutsedda, oundvikliga bändelser, som de måste utan fruktan fästa sin blick på och utan svaghet: fördraga. Hit höra: kriget i Amerika, det nödvändigblifna besättandet af Mexiko och Cochinchina samt resningen i Polen. De expeditioner till fjerran belägna länder, hvilka blifvit löremäål för så mycket klander, ha ej varit ett utförande af en på förhand uppgjord plan, händelsernas makt har förorsakat dem, och ändock får man ej klaga öfver dem. Huru skuile väl i sjelfva verket vår utrikes handel utveckla sig, om vi å ena sidan ville afstå från allt inflytan de i Amerika och om å andra sidan Frankrike ensamt skulle vara utan besittningar vid de asiatiska farvattnen, då så vidsträckta områden hållas besatta af engelsmän, spaniorer och bolländare? Vi ha i Cochinchina eröfrat en ställning, som, utan att sätta oss i beroende af lokalregeringens välvilja, skall tillåta oss att draga vinst af dessa trakters ofantliga hjelpmedel och att civilisera dem genom handeln. I Mexiko ba vi efter ett oväntadt motstånd, hvilket våra soldaters och matrosers mod öfvervunnit, sett huru folket mottagit 0s3 såsom befriare. Våra ansträngningar skola ej vara ofruktbara, och vi skola finna en rik ersättning för våra uppoffringar, så snart detta land, som har oss att tacka för sin pånyttfödelse, fått sina öden öfverlemnade åt en furste, hvars insigter och höga talarger göra honcm en så ädel mission värdig. Derföre hysa vi förtroende till våra företag på andra sidan om verldshafvet Började för att värna vår ära, ekola de sluta med seger för våra intressen, och om förutfattade meningar icke bra, hvilken fruktbarhet de för framtiden utsådda fröen bära i sitt sköte, så vilja vi dock ej låta den ära försvinna, hvilken är förvärfvad så till sägandes i verldens båda ändar, i Peking så väl gom i Mexiko. Polska frågan fordrar, att man närmare in!åter sig på densamwa. Då upprecningen i Polen bröt ut, befunno sig Fransrike och Ryssland i de bästa förhållanden till hvarandra. Alltsedan freden hade de varit eniga i de stora europeiska frågorna, och jag drar ej i betänkande att förklara, att under krint i Italien äfvensom vid den tidpunkt då izza och Savojen införlifvades, kejsar Alexander understödt mig på det upprikti gaste och hjertligaste sätt. Detta goda förstånd kräfde erkännande, och det var nödigt, att jag ansåg polska saken för ganska populär i Frankrike för att ej draga i betänkande att äfventyra en af de största allianser på kontinenten och höja rösten till förmån för en nation, som i Rysslands ögon är en rebellisk, men i våra arfvingen till en i bistorien och fördragen införd rätt. Icke desto mindre kunde denna fråga, enär den berörde Europas hufvudsaklig:ste intressen: icke al Frankrike ensamt handläggas. En. kränkning of vår ära eller våra yränsers hotande är hvad som ensamt bjuder oss att utan föregående öfverenskommelser skrida till handling. Det blef derföre af nöden att likasom vid de orientaliska och syriska tilldragelserna rådföra mig med de makter, som hade samma grunder och rättigheter som vi alt uttala sig i frågan. Den polska uppresningen, på hvilken dess varaktighet påtryckte en nationel karakter, väckte öfverallt sympetier och diplomatiens mål gick ut på ait för denna sak vinna så många anhängare som möjligt, för att låta Ryssland känna hela ) nm