Aftonbladet – 10 november 1863, sida 3

TEATER OCH MUSIK. Kongl. stora teatern bar tvänne aftnar å rad gifvit lyriska spektakler af sins emellan ganska olika beskaffenhet. I förgår afton uppfördes Ernani4 och i går afton Trollflöjten. I båda operorna har fru Michaelis ovanliga talang gjort sig gällande på ettlysande sätt, Efter de stormande och dubbla framropningar, som följde på utförsndet af Elviras aria i första akten ufErnanit hade sångerskan den artigheten att gilva den sednare delen deraf om igen. Denna sednare afdelning af arian var emellertid icke den vanliga, som Verdi ursprungligen skrifvit för Elviras pert, utan ett måhända ännu mera briljant koloraturstycke, tillfälligtvis lånadt ur en annan af summe kompositörs operor, I Lombardi. Ett ej mindre entusiastiskt bifall egnades fru Michaeli i gär afton för hennes fulländade mästerskap i återgifvandet af Nattens Drottnings ytterst svåra parti. I anseende till fru Stenhammars fortfarande sjukdom, hade, Jå det aut operan skulle kunna gifvas, mll Gelhaar på kort tid inöfvat Paminas parti. Såväl med afseende på den knappa inöfningstiden som derpå, att mll Gelhaar här måste gå utom sin vanlige genre, förtjenar detiflera hänseenden vackra och talangfulla sätt, hvarpå hon löste sin uppgift, allt beröm; och särskildt bör erkännas den enkelhet och fullkomliga från varo af allt minauderi, som utmärkte hennes framställning af deuna roll. Hr Strandberg sjöng vid god röst Teminos herrliga aria i första akten, som alltid utgjort en at bang vackraste prestationer, och rönte der för mycket och välförtjent bifall, hvilket äfven tillföll hr Behrens för hans vårdade utförande af Sarastros aria i tredje akten; men vi måste förnya en erinran derom, att Sarastro, ej mindre vid sitt första sammanträffande med Parnina än sedan, emot henne aldrig, hvarken i röstens ton eller åtbörder, får visa sig som den stränge, myndige berrskaren, utan städse som den beskyddande faderlige vän: ep. Sångaren behöfver endast rätt lyssna till de toner Mozart diktat till Sarastros yttrande, att han icke vill lägga något tvång på Pamina3 kärlek, fastän ej friheten ännu återgifves henne, och han skall lätt, af det varma, innerliga deltagande, som uttalar sig deri, finna hvad situationen innebär och fordrar. Vära yngre sångare hafva i allmänhet en synnerlig benägenhet att företrädesvis lägga an på slående vokala et fekter, ofta både på bekostnad af karakterens och det sceniska momentets kraf. I mången modern opera blifver detta förhållande af mindre betydenhet, men hos Mozart kunna de yppersta effekter af ofvannämnde art på intet vis ersätta uppoffrandet af det dramatiska och estetiska uttryckets sanning. Såsom Papageno hade hr Arlberg en särdeles lycklig afton. Han hade bann lyst allt tvång och stelhet; hans sång var vårdad, och i hela hans framställning spårades alltigenom finhet, måtta och en lätt komik utan alla öfverdrifter. Fru Strandberg var såsom vanligt cen lifligaste Papagena man kan tänka sig. Vid hr Sand ströms i öfrigt förtjenstfulla återgifvande af Talerens perti hade verit att önska en mindre släpande ton i de förträffliga recitativerna, som böra föredragas mera parlando, äfvensom öiverbufvudiaget mindre pathos. I tärnornas och genieinas fånger skulle något mera rechet och ett tydligare ertikule rende af orden icke bafva skadat. -— I Musikaliska akademiens lokal hafva gifvits ett par matinter, bvaraf den ena till förmån för akademiens stipendiifond, och den endra ef pianisten Aron Hultgren, elev af detta musikinstitut. Ibland större nstrumentalkompositioner, som utförts vid dessa matinter, må nämnas Mozarts ouvertur till Enleveringen ur seraljent och Beethovens