Aftonbladet – 9 november 1863, sida 3

fångna egendom skail sättas under statens kontroll. Hellre borde men låta frågan hvila till en kommande riksdag, än att binda sig genom satI ser som man sedermera måhända skuile finna j! olämpliga. Joh, Bergström kunde för ingen del godkänna punkten, så länge ej afvittringen inom riket är afslutad, emedan han befarade att skattehemmanen skulle komma att blifva betydligt lidande genom den af utskottet föreslagna förändringen Hedström förenade sig i denna åsigt. Mengel: Statens utgifter ökas oupphörligt. Den bör derföre söka att taga vara på sina inkomster, hvartill hörer att väl vårda skogarne; men som det nu är har sköflingen öfvergått från undantag till regel. I de norra orterna går det; allmänneligen så till att man i stället att befrämja jordbruket befrämjar sågverksintresset; nybyggarne blifva till större delen lifegna under sågverksegarne och dessa äro i sin ordning beroende af trävaruexportörerna. Talaren anförde exempel på att det finnes nybyggare som tillskansat sig ända till 18,000 tunniand skog, samt slutade derefter med uttryckande af den önskan, att statens skogar måtte komma att vårdas bättre än hittills; dock utan något hinder för nyodlingar. Olof Persson åberopade sin reservation och instämde för öirigt med Johan Bergström. Lönnberg: för intet land äro skogarne en lifsfråga så mycket som för Sverge, så mycket mer som vi icke ha skäl tro oss kunna påträffa något stenkolslager mer än det redan i södra Skåne befintliga. Tankarna äro likväl mycket delade i afseende på våra skogar: en del tro att nöden helt öch hållet står för dörren, andra deremot att det. är alldeles förträffligt. Men äfven om nöden icke står för dörren är det likväl statens pligt att vårda skogarna, till en föresyn och ett stöd för den enskilda. Vi hafva uti den beslutade planteringen af Svältorna4 inom Westergötland och de sydligare belägna flygsandsfälten bevis på nyttan af statens mellankon.st. I afseende å norra delen af landet deremot är det blott fråga om att för framtida behof reservera vissa delar af de sko gar staten redan eger. Man synes tro att skogen icke kan taga slut i Norrland: men jag vill derföre erinra om huru långsamt skogen återväxer i detta nordliga luftstreck; der behöfves nemligen 200, tinda till 250 år för ett träd att hinna tl mognad, då i Skåne deremot icke erfordras mer än 80 år. Hade Norr: land ej skog, skulle det vara en fjellöken, utsatt för de förhärjande fjelivindarne. Ått skogen kan taga slut derpå kan man som ett bevis anföra Island, hvilket ligger på samma latitud som Norrbotten öch likväl ej eger mer än fyra tvinande träd; men det har likväl haft skog. Äfven Grekland och Spanien hafva förut varit skogrika trakter. Beträftande nybyggen, så anser jag att dertill kdmmer icke att saknas mark, äfven med den förändring utskottet föreslagit. ty Norrbotten har blott 81 invånare på qvadratmilen och Malmöhus län deremot 7200, hvartill kommer att Norrbottens län är nära en fjerdedel af hela riket. Jag yrkar derför bifall till punkten, med den re daktionsförärdring att ordet q insättes efter somt på första raden och viss del efter ordet 4tjenligas på fjerde raden Rosenberg och Lundahl m. fl. instämde. Henrik Hansson från Westernorrlands län fann det vara välbetänkt af utskottet att föreslå staten taga vård om åtminstone någon del af de norrländska skogarne; ty attå ena stället köpa mark i och för skogsplantering och deremot å en annan ort öfverlemna skogen till sköfling är föga klokt. Talaren ville ej förneka att inrättandet af nybyggen har verkat mycket godt för jordbruket; men numera synes ett motsatt förhållande hafva inträdt; ty nu söker man rättighet till NyDygge endast för skogens skull Talaren önskade bifall till punkten, med ett tillägg efter slotet af punkten, af följande lydelse: dock att hinder derigenom ej lägges för afviltring af skogsanslag åt resan anlagda hemman och nybysnen. Rundbeck instämde i Henrik Hanssons anförande. Gross hade uppfattat saken från den synpunkten att det i verkl ghetenrl icke är så farligt med skogsbristen. Norrland har något öfver 16 millioner tunnland Köfverloppsparker — yttrade talaren — och om det afverkas 1000 tunnland om året, skall skogen således räcka i 16.000 år. Antager man deremot att det afverkas 16,000tunnland om året, så skulle det åtgå 1000 år för att afverka alltsammans; men på denna eednare tid uppväxer skogen ånyo fyra gånger. Om staten skall förvalta ekogarne i Norrbotten, sä erfor. dras för tillsynen öfver desamma tvenne rege menten jägeribetjening å 1000 man hvardera. Att likafullt en åtgärd till förekommande af skogs förödelse bör vidtagas är naturligt; men denna åtgärd bör blott och bart bestå utien ändamåls enlig förordning i afseende på upprättandet af PYDYggen; men icke i en särskild skogsförvaltningsförordning. Af denna anledning yrkade talaren afslag å punkten. Tjernluad instämde. Nyqvist och Uhr yrkade bifall, den förstnämnde med antagande af Lönnbergs redaktionsförslag, den sednare med antagande såväl af detta som Henrik Hanssons tillägg. Östman och Olof on förenade siv i de af Gross och Olof Persson uttalade åsigter samt yrkade afslag å punkten. Lekberg ansåg konseqvensen fordra, att, sedan man afslagit första punkten, borde man jemväl afslå alla de öfriga, hvarigenom man undvek att göra sig skyldig till den af utskottet begångna oriktigheten, att först underkänna hr Ljungbergs motion och derefter adoptera hans åsigter. Hedström trodde förnämsta källan till sko: garnes vanvård vara att söka i den gamla lagen om nybyggen och dernäst uti den så kallade sutsyn.ngen. Ansåg att staten skulle blifva en unnu sämre förvaltare än den enskilde; hyllade för öfrigt de af Gross uttalade åsigter. Per Nilsson i Espö kunde i betänkandet cj finna ett enda ord, som läger hinder i vägen för anläggandet af nybyggen. Talade särdeles varmt för behofvet af en ändamålsenligare skogs lagstiftning och begärde bifall till punkten med de föreslagna modifikationerna. Falk biträdde jemväl de af Lönnberg och Henrik Hansson uttalade åsigter. Jonas Andersson erhöll ånyo ordet och sade sig blott i afseende å tiden hysa betänkligheter. Riksdagen är nära nog i uopplösningstillstånd. Talaren varnade ännu en gång ståndet för att biträda satser, som det sedermera kan se sig befogadt åfvika ifrån. Kunde ej heller gilla förslagets motivering och fortfor derföre att yrka afslag. Olof Persson och Nils Magnus Pettersson instämde. Mengel hembar Henrik Hansson sin högaktning för de sunda principer denne uttalat och det mod han dervid ådagalagt. (Henrik Hansson var den ende af representanterna från Nörrland som talade för bifall till punkten.) Staten — fortfor talaren — måste ej blott tillse odlingen, den bör äfven tillse att brännmateriel ej kommer att saknas. Men sågverksegarn? deremot se blott på sina egna intressen och uppmana till anläggandet al nybyggen; kronobetjeningen ser äfven en fördel! deri och landssekreteraren tager med nöje emot den dryga lösen. Beslager å oloflig afverkning tjena till intet; ty auktionen bedrifves oftast så, att auktionskostnaden öfverstiger försäljningssumman. Detta kommer sig till stor del af den norrländska Srättrådighetent, seom för ingen del vill att den enskilde skall förlora. Men det är representan: ternas pligt att sätta sig öfver ortintressena, och vill man verkligen ge på statens intresse, bör man bifalla punkten med de föreslagna modifikationerna. Lönnberg yttrade med anledning af Gross kf nqcIft arm) brann KÄfterlanna. närkoernage Aaranl I