Aftonbladet – 9 november 1863, sida 2

finnes lagligen affattadt och besegladt. Vi veta det väl, alt mången varm vän af tanken om Nordens föreniog otåligt kastar sina blickar in i förhoppningarnas förlofvade land, i sin trängtan efter målet hellre ville flyga än under motsiänd och hinder långsamt vandra vägen framåt, och i ögonblick af missmod underskattar det som är vunnet, vid jemförelse med det som återstår alt vinna. Men miaost hade vi väntat att de, som specielt och företrädesvis äro sansade och tänkande?, som så länge sedan lemnat ungdomen och lifligheten bakom sig, alt de äro tryggade mot alla det otåliga sinnets öfverilningar, att just desse, som vida bättre än vi böra veta att ett stundens omogna hastverk ej plägar lyckas att rätt och vät grunda hvad som har bestämmelse för sekler, att just desse — säga vi — skulle fördöma skandinavismen såsom alltför sen färdig att gå från diskussion till handling, från förberedelserna på ölfvertygelsens ideella gebit till verkställandet på statsinrättningarnes materiella. Tvärtom synes det os3, som borde desse praktiske män se ett bevis, att skandinavismen är i rätta späret, deruti alt den riktar sina bemödanden på att åstadkomma ett mer och mer omfattande andligt och materielt commercium mellen de nordiska folken, i den beräkningen att detta skall i behörig tid skapa sig de rätta formerna. Ginge den en motsatt väg, ville den i främsta rummet sätta de elier de formerna, åt hvitka den ej kunde meddela något innehåll, såge den allan rättfärdighet uppfylld genom t. ex. ett unionsparlament, innan änonu de förhållanden faktiskt förefinnas, som af detta böra regleras, då vore den i vår tanke på villoväg, då kunde den med fog beskyllas att hafva ställt sig till mål en förenieg, som ingenting förenar.?