Aftonbladet – 9 november 1863, sida 2

Ingentung törenar. — Jönköpingsbladet aftrycker med bifall och instämmande hvad vi om den dansk-tyska och den skandinaviska frågan yttrat i vår sednaste franska veckorevy. — Östgötha Correspondenten ianehåller en mycket lång artikel rörande vår yttre politik, innehållande i afseende på polska och daunska frågorna vidlyftiga resoonementer, hvilkas hufvudresultat, hvad den sednare angår, torde kunna angifvas genom följande utdrag: Under förutsättning — hvad väl vär regerin; — icke vi — äro i tillfälle att fullständigt pröfva — att Danmark, äfven om det ännu drager och måste draga sig för en bestämd förening, dock går i denna riktning, och det på ett sätt, som ingifver förtroende, böra vi ej, i ett för detsamma vådligt ögonblick, draga vår hand ifrån det. Praktiskt sedt, skulle det skada våra egna intressen, enär det tvifvelsutan skulle åter upplifva Danmarks gamla fiendskap samt nödga det att förnya förbindelserna med Ryssland. Bekant är för öfrigt, att den skandinaviska idån så länge spökat inom vår nord, att den omsider och småningom blifvit till en dogm inom utlandet, hvarpå detiror, och i hvilken tro — vi gemensamt — re presentera 7 å 8 millioner — en dogm således, som intet af de tre rikena har skäl att låta för: svinna bland illusionernas antal, utan tvärtom bör taga vara uppå. Detta så ild, som gemensam räkning. Naturligtvis kan hvar ken Sverge, Norge eller Danmark, hvart och ett för sig, betyda inför Europa lika mycket, som alla tre tillhopa. Skandinavismen gifver följaktligen dessa länder en högre och större be tydelse, den är en id — en fana — omgifven af en verklig nationalitet, som icke utan befo genhet kan utkräfva rösträtt i den europeiska rådskammaren, och hvartill denna rådskammare jämväl redan börjat lyssna. Skandinavismen har till och med inom den stora europeiska opinionen skridit så långt framåt, att kabinetterna under öfverläggningarne om tjenliga mått och steg till förmån för Polen gifvit densamma en framstående plats i beräkningarre. Men äfven med antagande att den blifvit en enropeisk san ning förr än den blifvit en dansk, utgör denna omständighet måhända det rätta medlet att inom Danmark påskynda idens seger och med pro ressiv styrka bringa den till full mognad inom tänkesättet der. Hvad Europa erkänner — måste dess särskilda delar småningom äfven erkänna. Märkligt är att detta erkännande aldrig förr så lifligt uttalat sig, som det gjort, s bekymret för Po!en uppstod. — För värt nesland och för vår dynasti synes derför uppgiften vara, att med allt det väl beräknade all var och all den värdiga och försigtiga konseqvens, som frågans oändliga vigt påkallar, fortsätta den beträdda banan.s