Aftonbladet – 7 november 1863, sida 2

för sig folkets önskningar, åtminstone i helt den norra delen af landet; dertill kom han: egen ärelygtnad och en grundad tförhopp ning att den helige fadren sjelf skulle med dela usurpatorn abso!ution och godkänn: statskuppen, en åsigt, som redan den hög sta teologiska auktoriteten i Frankrike hög tidligen uttalat. Hvad var det som afskräckte honom? Var det denna föreställning om majestätet helgd, som omgärdar hvarje konungs per son? Var det den obegränsade, af tänke sätt och vana inplantade vördnaden för der kuogliga värdigheten, som icke kunde om intetgöras af sjelfva personens egen ovär dighet? Var det obenägenhet stt begå ell förräderi, som kanske skulle i sina följde föra till ett mord? Detta kan icke afgöras; men förvisso må: ete det antagas, att det måtte hafva kosta honom en svår strid med sig sjelf att icke taga ut det steg, som skulle halva fört honom till ära, makt och anseende på samma sång som det borde betrygga landets väl och återupprätta kyrkans svigtande välde. De ord, som Catharina af Medici kort förut yttrat till honom, ljödo ännu i hans öra, med varning att ej hängifva eig åt ärelystnadens förespeglingar, och dessa ord öfverröstade det utifrån inträngande ljudet a! folkets gny och bifallsrop. Hans ögon, som riktades emot ett öppet fönster, bländades af solljuset, och han tyckte sig i dess skimmer se bilden af Henrik Ill, vältrande sig sitt blod under mördares knifvar. Han ikasom kände ödets tanga band, gifvande en bestämd riktning åt den väg han borde följa, och han sprang upp från sin plata, slungade svärdet långt bort ifrån sig och ropade: Nej, nej, jag vill icke blifva nåon usurnafor! i c