Aftonbladet – 7 november 1863, sida 2

STOCKHOLM den 7 Nov. Dagbladet, hvars redaktion nu hela tiden bortåt visat det varmaste intresse. för den skandinaviska saken, har i dag låtit den bekanta signaturen —lIm— få plats för följande besynnerliga sammelsurium : Besynnerligt nog pågår inom den offentliga pressen en temligen häftig strid i den s. k. danska frågan, under det att, efter hvad man allmänt förnimmer, opinionen hos svenska allmänheten och svenska folket, såvidt det representeras af riksdagen, rörande ifrågavarande sak kan anses vara fullkomligt enhällig. Månne icke orsaken till den ofvannämnda striden bör sökas deri, att man å begge sidorna debatterar om sådant, hvarom nu icke är fråga — en metod, som alltid är oriktig och framförallt förvillande och odiplomatisk. Ty icke är tvistefrågan för närvarande den, huruvida upprätthållandet af Danmarks integritet och politiska frihet är af mer eller mindre öfvervägande intresse för Sverge? På denna fråga kan man obetingadt svara ja, utan att man derföre anser det vara Sverges intresse, att på förhand, eller innan någon annan europeisk makt sl!utit förbund med Danmark, för att hindra den befarade exekutionen i Holstein, Sverge—Norge bör taga initiativet till en offensiv allians mot Tyskland för den eventualitet, att Danmarks integritet i en framtid verkligen blir hotad? Och månne en sådan allians rimligtvis kan gagna Danmark i någon mån, som motsvarar den skada och de uppoffringar den ostridigt för Sverge bär i sitt sköte, såvida icke Danmark tillika får hjelp från Frankrike och England? Och hvilken rätt eller billig anledning kan väl Danmark ega till det anspråk, att Sverge i första rummet skall blottställa sig och intaga en hotande ställning? Eller må det icke anses göra tillfyllest för bibehållandet af vänskapen med Danmark, att Sverge—Norge samtidigt med de nyssnämnda europeiska makterna fattar beslut och träder i verksamhet för att skydda Danmarks integritet? Vare långt ifrån oss att klandra den politik vår regering, sävidt sådant hittills är oflicielt, iakttagit i den 8. k. danska frågan. Tvärtom anse vi ganska lyckligt om en sådan politik kunnat injaga några farhågor hos de tyska makterna, och i någon. mån Stäfja deras, efter vår tanka, lika obeöriga som oförklarliga ifver samt möjligen bidraga till fredens bibehållande. Vår mening är endast att Sverge icke bör under nuvarande omständigheter förbinda sig till ett aktivt, om än eventuelt, deltagande i ett krig mot Tyskland och derigenom arbeta Ryssland i händerna, till skydd emot de eventualiteter, hvilka snart nog torde komma att yppa sig i den för Europa vida vigtigare frågan, som afser det olyckliga, hjeltemodiga Polens befrielse från den ryska vandalismen, och der Sverge—Norge likväl icke tagit något initiativ — klokheten varaf erfarenheten till öfverflöd bekräftat — men der både vårt intresse och vår heder möjligen en gång tvingande uppfordra oss att öfvergifva vårfredliga, neutrala ställning. Man ser lätt, att författaren haft för många och för mycket motsatta syftemål, och att det hela derföre blifvit ovanligt virrigt och osammanhängande. Han har måst uppträda på ett sätt, som icke skulle stå allt för skarpt i strid mot de skandinaviska tendenser Dagbladet visat, och mot den ofantligt öfvervägande allmänna opinion, som gillar regeringens politik i denna sak. Derjemte var det honom naturligtvis i hög grad angelsiget att icke synas brista i sin allbekanta kroniska förtjusningsfeber samt oinskränta och gränslösa beundran för ministå ren. Och detta oaktadt skulle han söka gifva ett handtag åt D. Allehanda, som börjat en lika häftig som oklok opposition mot regeringens politik och mot den allians, till hvilken denna politik följdriktigt och snart sagdt naturhödvändigtledt under de förhållanden som på sista tiden inträdt. Derigenom hänger också det hela ihop såsom Gudsfred — yxskaft.4 Förf. anteger först, i fullständig motsats mot Dagl. Allehanda, såsom en afgjord sak, om hvilken icke behöfver ordas, och hvarom opinionen är enhällig, att upprätthållandet af Danmarks integritet och politi ska frihet är af ett öfyervägande intresse för Sverge. Af ett sådant medgifvande följer också klart, att om ett krig utbryter och Danmarks integritet och politiska frihet derigenom komma att sättas på spel, han erkänner att det är omöjligt för Sverge att overksamt se derpå, utan att vi då måste söka med vapenmakt göra våra intressen gällande. Då man ställer sig på en sådan ståndpunkt är det sannerligen mycket svårt att inse, hvilken skada och hvilka uppoffringar en nu afslutad allians ekulle kunna bära i sitt sköte; blir det krig af, så komma viju i alla fall med; hvarföre då skygga tillbaka för en allians, som har alla sannolikheter för sig att kunna förekomma kriget? Vore vi hvad en tidning behagat kalla oss krigiskt sinnade, önskade vi att deti närvarande tidpunkt skulle komma till ett afgörande af tvisten med vapen i hand, då skulle vi önska att ingen allians komme i fråga, fullkomligt öfvertygade såsom vi äro att i samma ögonblick som tyskar försökte forcera Slesvigs gräns skulle Sverge-Norge ila till bistånd, utan att hvarken på den ena eller andra sidan af Kölen den ringaste betänklighet då skulle låta förnimma sig. Men nu önska vi intet krig pi detta häll, emedan det är af vigt att krafter och uppmärksamhet kunda vara osplittrade till nästa vår, då kopjunkturer kunna inträda, hvilkas riktiga begagnande är af stor vigt för hela Europa, och derföre vilja vi alliansen. Den ålägger oss i ejelfva verket inga andra förbindelser än dem vi ändock ega, men den utgör ett politiskt faktum, som stäfjar Tysklands eröfringslystnad och gör äfven vestmakterna angelägnare att förekomma en strid och att ge åt tvistefrågan en sådan provisorisk eller definitiv lösning som kan vara tillfredsställande för Skandinavien. Alliansen är af utomordentlig vigt för den blifvande internationella behandlingen af frågan. Skulle Sverge-Norge efter allt hvad som blifvit sagdt och gjordt från vårt kabinetts sida, efter alla de inledande steg som blifvit tagna, rygga tillbaka för en allians, skulle vi i enlighet med hr —lIm-—s nu uppdukade doktrin, säga till Tyskland och till Europa, som nu tillräckligt fått veta och ära sig inse, att äfven våra närmaste och lyrbaraste intressen härvidlag stå på spel: a Aandhavara vi ära visat färdiga att hialna