Aftonbladet – 6 november 1863, sida 3

f) mannen, räntmästaren hr Knut Alfred Stenmark. I Ordföranden hr frih. Sköldebrand förklarade, 1 latt lasarettsläkaren på ett högst egenmäktigt sätt -lingrep i direktionens åligganden. Så hade la ) sarettsläkaren vid en på lasarettet nyligen företagen reparation genom en egenmäktig anordi ning ådragit lasarettet en utgilt af 4 (fyra) rdr -Joch 50 öre riksmynt öfver det bestämda kost. nadsförslaget. Ordföranden hemställde derföre till direktionen, att kraftiga åtgärder borde vidtagas emot en sådan egenmäktighet, hvarföre diI rektionen borde besluta, att, derest läkare eller syesloman hädanefter lät sig komma något dylikt Å till last, borde de sjelfva få vidkännas kostnaI derna. Direktionen fattade nu detta beslut, ehuru några medlemmar tycktes anse anledningen nog iten. Härefter förklarade hr frih. Sköldebrand, att lasarettsläkarens egenmäktighet i detta fall vore en obetydlighet emot hans förfarande i andra. Så hade nu lasareitsläkaren, oaktadt direktionen uttryckligen förbjudit honom att taga in någon patient utöfver de bestämda 5 platserna på lasarettsafdelningen, intagit ända till 13. Lagarettsläkaren hade nu tillskansat sig i sin egenmäktighet nästan alla direktionens åligganden, så att för direktionen snart intet annat äterstode En att anordna penningar. Nu visade lasarettsläkaren direktionen uppenbar uppstudsighet. Genom detta lasarettsläkarens egenmäktiga förfarande kom lasarettet åter i skuld till kurhuset, och fastän revisorerna alltid för hvarje år efterskänkt denna skuld, vore det visst icke säkert att landstinget skulle göra detsamma, hvaraf följden blef att direktionen i första hand fick betala skulden, ehuru lasarettsläkaren, som genom sin olydnad ådragit direktionen densamma, sedan borde betala den. Provicialläkaren hr doktor Söderbaum invände, att man väl ej kunde supponera att landstinget vore i stånd att fatta ett dylikt beslut. r frih. Sköldebrand svarade: Landstinget må besluta hvad det vill! Men lasarettsläkaren har dock visat direktionen uppenbart trots och uppstudsighet! Om direktionen kan smälta detta, må den föra det, men jag har visst icke i mage till att tåla uppstudsighet af en underordnad person. Jag är nu sinnad att föreslå kraftiga åtgärder för att stäfja detta oskick! På så sätt fortsattes strafttalet en lång stund. Slutligen anhöll jag att få yttra några ord till mitt försvar. Jag yttrade: sÅnledningen till ett patienternas antal på lasarettsafdelningen för I närvarande är 13, oaktadt direktionen beslutit, att endast 5 Rå en fång få derstädes vårdas, är ; den, att till följd af 4:de paragrafen i kongl. instruktionen för direktionerna öfver länslasaretterna och kuranstalterna, hvari anbefalle3 att den sjuke, med hvilkens intagande ej utan fara uppskof kan göras, genast skall införskaffas på sätt som helst ske kan, jag varit nödsakad att öfver de fyllda 5 platserna intaga så beskaffade j sjuka, som ofvan nämndt är. För öfrigt kan jag på heder och samvete bedyra, att alla mina : åtgärder afsett länets, lasarettets och de sjukes bästa, och att jag efter yttersta förmåga -ökt att förbättra ställningen vid lasarettet i Kalmar, hvarföre jag vädjar till direktionen, huruvida icke hr frih. Sköldebrands förfarande emot mig är alldeles för härdt, helst som jag haft att upp: bära allt det odium, som åtföljer direktionens beslut, att endast intaga 5 personer i sender på lasarettsafdelningen. Vid detta mitt vädjande till direktionen sva: rade ingen af direktionens ledamöter, men väl dess ordförande: Jag bryr mig icke om doktorns vad; doktorn har visat direktionen uppenbart trots och uppstudsighet. Jag anhöll, att den af mig förda lasarettsjournalen måtte efterskickas, då direktionen med egna ögon kunde öfvertyga sig om, att jag ej öfverskridit direktionens ordres, såvidt de ej stredo emot 4å:de paragrafen i ofvan nämnde in: etruktion. Utan att vänta tilldess journalen blifvit upphemtad och genom densamma förvissa sig om sanningen af hvad jag sagt, föreslog nu hr frih. Sköldebrand, att det lasarettsläkaren gifna uppdraget, att å direktionens vägnar intaga sjuka, skulle återtagas och direktionen sjelf ombesörja detta ålig ande. Possessionaten hr Olsson yttrade: Ifa 0 doktor Karlberg intagit sjuka peroner på lasarettet öfver det af direktionen estämda antalet, kan man väl antaga att det skett af medlidande med de olyckliga sjuka, som sökt inträde. Det måste vara svårt för en hvar att se eländet, utan att röras.4 Lektorn hr Ljunggren yttrade: XJag, som ofta inspekterat lasarettet, har emellanåt funnit att flera än 5 lasarettspatienter på en gång derstädes varit intagne; men som alltid flera patienter lidit af skador, tillkomna genom olyckshändelser, har jag icke ansett mig böra anmäla det.4 Ingen direktionsledamot motsatte sig hr frih. Sköldebrands förslag. De tego och tycktes genom sin tystnad skänka förslaget sitt bifall. Hr frih. Sköldebrand föreslog ytterligare, att direktionen skulle uppdraga åt honom att intaga de sjuka, sedan lasarettsläkaren meddelat betyg, med hvilket den sjuke skulle hos honom sig inställa. Då en af direktionens ledamöter, kaptenen hr Jegerbjelm, invände, att det vore näral. nog omöjligt för vissa sjuka att inställa sig hos hr ordföranden, t. ex. de, som fätt armar och ben krossade, förklarade hr frih. Sköldebrand: Hafva dylika patienter kunnat forslas till lasarettet, kunna de också forslas till landskansliet. Jag frågade, om äfven de med venerisk sjuk-. dom behäftade sjuka, som sökte inträde på lasarettet, skulle inställa sig på landskansliet för att få skriftlig remiss af hr friherren. Pr frih Sköldebrand svarade: Doktorns fråga är enfaldig. Härtill svarade jag: YAr min fråga enfaldig, så är också kongl. instruktionen för lasaretts-. och kurhus direktionerna af den 17 Decemberj: 1817 enfaldig, hvars 15:de paragraf ålägger di1 rektionerna alla sjukas emottagande, utan att något undantag göres för de med venerisk sjukdom behäftade; vidare tro auktoriteterna i Stock! holm enfaldiga4, ty vid Stockholms stads och ! läns kurhusg, der jag som underläkare och äfven; som t. f. öfverläkare fungerat, emottages ingen i! med venerisk sjukdom behäftad Prom såvidt han ej på grund af läkarebetyg fått remissi poJiskammaren eller på Stockholms läns landekansli.v i; Hr frih. Sköldebrand svarade: Jag bryr mig 1 ieke om hvad auktoriteterna i Stockholm göra. ) Nu framlemnades den gfterskickade lasaretts journalen. På hr frih. Sköldebrands uppmaning uppläste en af direktionens ledamöter provinci-! allkkaren hr doktor Söderbaum de ö ver årets! patienter gjorda anteckningarne, hvaraf befanns: att patienternas antal på lasarettsafdelningen under de sista 7 månaderna endast uppgick till 39, 1 att nästan alla varit behäftade med svåra kirur-! iska skador (endast 3 med invärtes sjukdomar), era undergått svåra operationer, och att flertajä let varit så beskaffade att deras intagning ej utan it våda kunnat uppskjutas. i Härigenom var min oskuld i detta fall lagd a, klar dag. Både direktionens öfriga ledamöter och dess ordförande tycktes finna sig ufverbevi11 sade om, att jag ej öfverträdt deras ordres, atti, ej intaga flera än 5 personer i sender på lasa-!, rettet, eå vidt jag ej dertill varit tvungen på grund af fjerde paragrafen i kongl. instruktio1 nen för direktionerna; ty hr trih. Sköldebrand föreslog och direktionen beslöt, att åt lasaetts1 läkaren skulle uppdragas attintaga de sjuka, och stt intagningen skulle verkställas på samma sätt och efter samma grunder som förut, sedan hrj frih. Sköldebrand en half timma förut, utan att vilja lyssna till det af mig andragna försvar, fö1 reslagit att ofvannämnde uppdrag skulle mig frånir tagas, hvartill då också, såsom ofvan nämndåt är, Lu direktionen genom sin tystnad tycktes skänka sitt bifall. Icke ett ord häntydan le på upprättelse för den af mig oskyldigt undergångna skymfliga behandi a 1