Aftonbladet – 6 november 1863, sida 3

tre VV ÄRA OAAREDEN bifölls. bss Landshöfdingen i Kalmar. Det inträffar ännu i våra degar under stundom, att herrar landshöfdingar vid si embetsutöfning bete sig såsom vore de fuil komligt okunniga derom att vi lefva unde: en konstitutionel regim och att de äro er konstitutionel konungs befallningshafvande ej en envåldsherrskares satraper. Man hai exempel på, icke blott att denna skefvå uppfattning af deras ställning gör sig gäl !ande i förhållande till dem underordnade och af dem bero nde tjenstemän, utan äf. ven i deras bemötande mot sådena tjenstemän och andra personer, som alldeles icke äro deras underordnade eller hefva något med dem att skaffa. Huru vigtiot det är alt denna benägenhet till despotism icke uppmuntras och befordras, såsom genom den nya landsböfdingeinstruktionen i gan. ska betydlig mån skett, utan i stället häm. mas och stäfjes, visar en npyligen timad händelse, som vi gå att omförmäla. Vi ha flera gänger på sednare tid fält mottaga klagomål öfver landshöfdiogen i Kalmar län, frih. Sköldebrand, men vi ha ansett oss icke kunna befordra dem till offentligheten. då de antingen varit anonyma eller eljest de uppgifter, på hvilka de grundat sig, varit obestyrkta. Nu hafva vi emellertid i justitieombudsmansexpeditionen erhållit del af en handling, genom hvilken frih. Skölde brand formligen angifves för ett beteende, som man skulle anse otroligt, så framt icke uppgifterna meddelats af en man, som åtnjuter allmän aktoving och som förklarat sig beredd att med vittnen etyrka sin utsago. Detta beteende villnar — ifall eljest uppgifterna icke kunna vederläggas — på samma gäng om en råhet och inskränkthet, som man minst skulle väntat af en person, hvilken fått sig anförtrodt ett så vigtigt embete som landshöfdingeplatsen i ett af rikets län. och derjemte om ett despotiskt och hetsigt sinne, som måste göra det i högsta grad olidligt att subordinera under honom eller hafva något med honom att skaffa. Den omnämnda angifvelseskriften, som icke lärer kunna undgå att ådraga sig hr justiticombudsmunnens allvarliga uppmärksamhet, har följande lydelse: Till rikets ständers hr justitieombudsman! Ar 1857 i Maj tillträdde jag lasarettsläkaretjensten i Kalmar. Näst före den tiden vårdades på lasarettsafdelningen å dervarande lasarett årligen omkring 40 å 50 personer, på kurhusafdelningen öfver 200. Efter denna tid började antalet veneriska patienter icke så obetydligt sjunka, hvarigenom det blef en möjlighet bäde att sätta lasarettet i allmänhet i ett bättre och tidsenligare skick äfvensom att vårda så mycket flera personer på lasarettsafdelningen. Så t.ex. vårdades 1854 på lasareUsafdeln. 33, på kurhusafdeln. 956, dito 4859 dito 132, dito 412, 1 dito 4860 dito 440, dito 4121. Kurhuspatienternas antal hade gått ned till hälften, lasarettspatienternas hade fyrdubblats. Lasarettsafdelningens fra inskränkta tillgångar hafva dock ej räckt till att vårda detta ökade antal patienter, hvarföre direktionen varit nödsakad att för lasarettsafdelningens räkning anticipera af kurhusmedlen, såsom lärer vara brukligt vid de flesta andra lasaretter i riket. Detta fortgick i flera år, utan att revisorerna deröfver gjorde någon anmärkning. Men direktionen, som efter framställnipg derom af dess ordförande, landshöfdingen m. m. hr frih. :K. Sköldebrand ansett möjligt, att revisorerna någon gång kunde vägra alt godkänna detta system, upphörde dermed 1862 och tillsade mig, som af direktionen ålades att på sjukhuset emottaga de sjuka, ett åliggande som eljest tillkommer direktionen, att så mycket som möjligt vore ej emottaga några patienter på lasarettsafdelningen öfver det af di-. rektionen bestämda antalet, nemligen 5 (fem). Detta ställde jag mig till efterrättelse, hvilket bäst synes deraf, att patienternas antal på lasarettsafdelningen sjönk 1862 till 94, sedan det 1860 varit 140. 1863 förnyades detta beslut af direktionen, och tillsades lasarettsläkaren att ej ens, då patienterna fnjodo att betala fulla beloppet för sitt underhåll, emottaga några patienter öfver det at direktionen bestämda antalet, nemligen 5 (fem) (5 platser för ett län, som har 220,000 invånare!) Lasarettsläkarens kall, nog tungt ändock, skyldig som han är att ständigt sysselsätta sig med vården af den veneriska sjukdomen, det uslaste af allt menskligt elände, skyldig att ständigt vara beredd att verkställa svåra kirurgiska operationer, blef nu i hög grad tryckande genom den odiösa pligtenatt nära nog dagligen afvisa hjelpsökande sjuka, som ej kunde intagas i följa af direktionens beslut. Merändels hafva i följd af det ringa antalet veneriska sjuka 20 platser och derutöfver stått lediga sedan årets början, men detta oaktadt hafva, i följd af direktionens uttryckliga befallning, de sjuka i alla fall blifvit afvisade, när ej någon af de 5 platserna varit ledig, äfven när de sjuka erbjudit sig att betala alla omkostnaderna, så vidt ej sådana sjuka anmält sig, hvilka