Aftonbladet – 6 november 1863, sida 3

förhåller sig till den på landet som 5 till 3, b folkningens tillväxt, som i städerna är större i på landet; så måste man medgifva billighete och rättmätigheten af städerna3 önskningar i det fall. Hr Wallenberg menar att husen, såsom produktiva, ej ha något säkert värde; men enli; samma teori skulle dåt. ex. riksbankens metallisk valuta ej heller ha något värde, såsom ej hell roduktiv. Denna åsigt höll således icke stånc Vi lefva i ett klimat der vi måste ha tak öfv hufvudet, hus måste således alltid finnas oc kunna aldrig så falla i värde att staten riskerat något. För öfrigt sökte talaren ilikhet med fle: föregående talare visa att landtfastigheter flul tuera långt mer än stadsfastigheter. Slutade me att yrka bifall till reservationen. Sedan derefter åtskilliga talare replikerat hva: andra samt hrr Loven, Grape, Sandegren, Berggre och Widell förmedelst några kortare yttrande förmält sig sluta sig till hr Grenanders reservs tion, förklarades diskussionen slutad och skred till votering, hvarvid utgången blef den som Y redan tillkännagifvit. Bondeståndet. Vi återkomma till onsdagens diskussion rörand statsutskottets betänkande n:r 208, hvaruti h Lallerstedts motion angående en hypoteksbank inrättande för rikets städer och köpingar blit vit afstyrkt. Sedan vid betänkandets föredragning ett stor antal ledamöter ropat på bifall till betänkandet erhöll Mengel ordet, och yttrade: att både billig het och rättvisa hade bort mana utskottet at förorda bi all till en så nyttig inrättning. Stä derna voro fulltut lika berättigade att erhålla e; dylik bank, som jordegarne på landet, kvilka a en sådan bank redan kommit i åtnjutande. Allr: minst bondeståndet borde biträda den åsigt son utskottet uttalat. I likhet med de två första stån den hade borgareståndet vid sista riksdag ickt tvekat att lemna bifall till den nu bildade hy poteksbanken för landtfastigheter, ehuru bonde ståndet, i början okunnigt om nyttan af en så dan iustitution, hade motsatt sig densammas in rättande. Att utskottet afstyrkt motionen, ansåg talaren vara en följd af obekantskap med frå: an. Samma skäl trodde talaren ligga till grund ör bondeståndets benägenhet att biträda utskottets hemställan. Frågan vore dock af så stol vigt, att den tvifvelsutan vid nästa riksdag skulle återupptagas, och då eller möjligen vid en följande riksdag röna mera framgång, sedan re presentationen blifvit med densamma mera för trolig. Per Nilsson från Skåne försvarade utskottet. Han framhöll vådan af den garanti som staten skulle lemna städernas hypoteksbank, Den enda säkerhet dessa hade att erbjuda bestod i åbyggnader, hvilkas värde vore beroende af om de kunde uthyras, de kunde äfven falla i värde genom jernvägsanläggningar och dylikt; deremot var den garanti som staten lemnat hypoteksbanken för landtfastigheter icke äfventyrlig, enär jorden i alla fall bibehöll sitt värde. Han trodde derföre icke att utskottet vid kommande riksdapå skulle törändra åsigter i frågan, och hån iföll således betänkandet. Sköldberg yttrade att han för sin del ansåg att städernas önskan blifvit obilligt behandlad, och ville bifalla motionen. Mengel besvarade den nästföregående talarens inmärkningar dermed, att för den garanti af 4 nillioner rdr som staten skulle lemna städernas ypoteksbank, kunde de ganska lätt lemna nöjakip säkerhet. Våra flesta städer egde vanligen ifven betydlig jordegendom, hvars värde vida Bfversteg de ifrågavarande fyra millionerna, och detta värde var äfven, af lätt insedda skäl, i ett ständigt stigande. Attäfven rikets ständer kunde förändra åsigter från den ena till den andra rikslagen, visade erfarenheten, och att fallet var nahanda med Per Nilsson sjelf, vore äfven ktiskt. Sedan dessa talare ytterligare repliket hvarandra. Med anledning af Mengels ytrande att åsigterna i bondeståndet ofta vore Deoende af opinionsströmmen, hvilket yttrande Per Nilsson förblandade med oppositionsströmnen, som Mengel åter förmenade sig icke vid nnevarande riksdag hafva förmärkt, om ej i orm af en mycket obetydlig rännil, så förklaades diskussionen slutad, hvarefter betänkandet vifölls.