Aftonbladet – 6 november 1863, sida 3

dig under ölvergaängsperioden. Utskottet hade sanning behandlat städerna alldeles för stjuf moderligt. Derefter uppträdde Hr Wallenberg och anförde hurusom har ansåg den egentliga kärnpunkten af frågan liggs deri, om fa dsfastigheterna, som skulle utgöra säkerheten för den lemnade garantien, hade et sådant absolut värde, som de föregående talarne föreställde sig. Talaren trodde det ej, han ansåg i motsats deremot, att intet funnes så fluktuerande på värdenas skala, som just stadsfastigheter, hvilka få sitt egentliga värde utaf mängden af hyresgäster, som bebo dem. Lit eldsvådor öfvergå städerna, låt förändrade politiska eller ekonomiska förhållanden förändra och förringa betydelsen af en stad, och man skall se huru orimligt husvärdena der skola komma att falla. Att således tala om ett absolut värde på stadsfastigheter, vore att ställa ögonblickets ingifvelse framför den lugna beräkningen. Städerna skulle ha kortare amorteringstid, lättare skulle derigenom ändamålet vinnas. Svårigheten att placera inteckningar, som man anför såsom ett sådant talande skäl, kan ej skylJas på saknaden af en hypoteksbank. Den uppkom efter 1857 års kris. Och ehuru detta fak tum är ganska beklagligt, ej är det dock af den art, att staten här bör mellankomma, Olägenheterna deraf kunna förmildras genom ordentliga ränteinbetalningar och genom ändrandet i denna del af utsökningsbalken. När man allt mer och mer söker öfverge låneunderstisdets väg, skulle man då, såsom här föreslås, låta staten beträda borgenssystemet. Talaren trodde detta vara alltför farligt. Denna vanks obligationer skulle komma att konkurrera med statens egna. Om någon stor, gemensam olycka öfvergått städerna, då hade kunnat varit skäl att staten med sin kredit mellankommit, men nu, då allt är godt och bra, ja till och med förträffligt, är det märkvärdigt att man ej är nöjd med sin egen kredit. Bland de mål, man vill vinna, är hushyrornas nedsättning. Men lika orimligt är det, att genom statens mellankomst vinna det, som att nedsätta priset å bröd. Talaren ville betaga reservanten den tron, att denna bankinstitution skulle komma att tillintetgöra blankokrediten. Den komme alltid att under vissa förhållanden ega rum. Talaren fann det slutligen olämpligt, att från det håll, derifrån förslaget om allmän näringsfrihet utgått, man på detta sätt komme med anhållan om ett slags föjättning dertör. Yrkade bifall till utskottets örslag. Hr Hierta ville likaledes bifalla utskottets forslag. Talaren hade vid en föregående riksdag motsatt sig grundandet af en allmän hypoteksbank för Jandsbygden, och det på den grund, att man borde så litet som möjligt inblanda staten i enskilda företag. Samma grundsats hyllade talaren ännu, och hade också derföre måst motsätta sig detta förslag. Hvad säkerheten för staten beträffade, så ville talaren erinra derom, att landsbygden begärde en garanti å 8 millioner, men presterade en säkerhet af 8000 millioners värde, då åter städerna för en säkerhet af endast 280 millioner ville ha en garanti å 4. millioner. Proportionen vore orimlig. Talaren trodde ej heller att det låg i städernas eget intresse att få en sådan bank. Ty hur hade det t ex. gått med landshypoteksbanken ? Jo, alla låneansökningar ligga 1 händerna på en styrelse af trenne personer, som sakna fullständiga instruktioner. e enskilda hypoteksföreningarne tigga förgäfves om hjelp. Man kan ej lemna dem några lån, emedan man förbundit sig att ej på en viss tid upptaga något nytt utländskt lån. Hade dessa hypoteksföreningar varit åt sig sjelf lemnade och ingen förmyndare haft, så hade de också bhbjelpt sig sjelfva. Talaren vore öfvertygad om, att samma skådespel skulle komma att här vppföras i händelse en sådan allmän hypoteksbank fr städerna upprättades, hvilket talaren emellertid afstyrkte. Hr Grenander ville visst icke tvista med hr Wallenberg om den säkerhet som låge i stadsfastigheterna, men fäste uppmärksamheten derpå, att, med anledning af det sätt för grundfondens bildande som blifvit föreslaget, man dock verkligen kunde ha skäl för att uttrycka den tanken att städerna erbjöde större säkerhet än landet gjorde för den statsgaranti som lemnades vid bildandet af dess hypoteksbank. För öfrigt ville talaren på talet om fluktuerande värden i likhet med hr Bovin erinra om huru mycket just landsfastigheterna hafva fluktuerat under den senaste perioden efter 1857. Och upplyste talaren med anförda exempel detta förhållande. Hr Henschen uttryckte den åsigt att här vore egentligen fråga om räntenedsättning för lånebehöfvande, och talaren fattade lätt att detta ej skulle smaka respektive långifvare väl. Derifrån motståndet emot denna här föreslagna inrättning. Att tala om att det vore någon fara för staten att lemna sin garanti, då man i säkerhet får 100 gånger det värde man lmnar, vore i talarens ögon löjligt. Den nämnda proportionen vore åtminstone, enligt 1849 års uppskattning, som snarare kunde anses för låg än för hög, den som komme att ega rum. Ingen historia visar att städer kunna blifva så ödelagda som hr Wallenberg fruktar, och man må slutligen besinna att äfven staten esomoftast är hyresgäst hos städerna och har intresse af att hushyrorna blifva nedsatta. Hi Ridderstad påpekade hutusom denna fråga vore af beskaffenhet att mera enskildt intressera detta stånd. Och dock ville man, enligt de upplysningar man om frågans utgång under diskussionen fått, hos de andra stånden ej gå borgareståndet tiil mötes. Talaren beklagade sådant. Och dock vore det borgareståndet, som ständigt gått i spetsen för alla reformer och förbättringar, som aldrig skytt att för det allmänna bästa uppoffra sina egna fördelar. Vore ej riksdagsbeslutet om införandet af en allmän näringsfrihet till en stor del borgareståndets förtjenst! Stad och land blefve derigenom likställiga och ingen kunde betvifla att ju städerna der gjort en stor uppoffring och komme att lida på konkurrensen. Men ännu mer! Detta allt oaktadt skall landsbygden ha en allmän hypoteksbank med statens garanti för många millioner; men när städerna helt blygsamt komma och begära en likartad inrättning, med endast hälften så stor statsgaranti, så afslås den. Städerna behöfva den ed Deras fastigheter vore ej tillräcklig säkerhet. Detta allt vore visserligen redan besvaradt. Talaren ville blott erinra om att allt fluktuerar, att om värdet af ett hus består uti mängden af hyresgäster, så beror en banks framgång på mängden af lånesökande. Och sade sig talaren i förbigående hoppas, att de nya utländska bankinrättningar, med Sverge till föremål för sin verksamhet, om hvilka I. man i dessa dagar hört talas, skulle åstadkomma en välgörande konkurrens med vära egna en-i. skilda banker. Vore nu allt detta ett tillmötes-. gående utaf städernas behof, ett tack för borgareståndets uppoffringar och nit i det atlmän-j. nas tjenst? Visserligen icke. Talaren ville dessi. utom påminna om att det hela lider om dess särskilda delar lida, så att om städerna lida brist I å kapitaler o. 8. v., så måste också hela landet hafva en obehaglig inverkan deraf. Hvad som talaren mest klandrade hos detta betänkande, vore den ofullständiga behandlingen af frågan, l. tilltaget att så der på ett lösligt skäl afhugga all l: vidare diskussion om saken. Förslaget vorde tryckt hafva åtföljt betänkandet och fått diskuteras punkt för punkt. För närvarande ville talaren bifall till hr Grenanders reservation, såsom under närvarande förhållanden bäst förande till målet. Hr Sundvallsson instämde med de föregående talarne, som viile biträda hr Grenanders reservation. Framhöll skarpt den orättvisa som man beginge mot städerna genom afslag härå. Städerna ha dock med betydliga sjelfuppoffringar beredt likställighet mellan sig och landsbygden, städerna hafva otvifvelaktigt härigenom beröfvat sig många näringskällor. Lånen i riksbanken Å j J 6 ) : ;