Aftonbladet – 2 november 1863, sida 3

HAUECT: VUIUtCE JU IFpTiIUDLH AVUU —A0VUU utgjorde nämnde tillväxt 54,643 personer, och en nyligen offentliggjord officiel redogörelse visar, att under de två sista åren stadsbefolkningen ökats med ytterligare omkring 25.000 personer, och således under denna sista tid stigit i ännu starkare progression. För den ökade befolkningen måste bostäder beredas, och det är givet att man skal. söka genom lån anskeffa en del af de för nyoch tillbyggnader erforderliga kopitaler. Det gäller i afseende å stadsiastigheter d -tsamma som i afseende å landtfastigheter: de förbättringar, gom å dem vidtagas, äro alla af beskaffenhet att endast kunna småniogom och efter hand återgälda det derpå nedlagda kapital. För fastighetsgaren är det således af vigt att kunna med någon trygghet påräkna, att de penningar, han behöfver upplåna för sådana företag, icke kunna när som helst till betalning uppsägas. En medlare mellan fastighetsegaren och kapitalisten blir således lika nödvändig, då fråga är om fastighetsegare i stad, som då det gäller fastighetsegaren på landet. Det faktum, att särskilda hypoteksföreningar mellan fastighetsesare i städerna redan blifvit bildade och fått K. M:ts sanktion ä sina reglementen, viltnar nogsamt att behofvet verkligen gifvit sig tillkänna och blifvit af den ena statsmakten erkändt. Erfarenheten har emellertid visat, utt det erfordras en starkare korporation, än dessa särskilda föreningar, för att kunna besörja uppliningarne. Knappast kan det heller es Önskvärdt, att de deratinnan rönte större framgång än hittills, emedan derige motverkas det ändamål, eom åsyftades med de ätgärder statsmakterna vidtagit för att ordna hypoteksväsendet för jordegarne på landet. Dessa åtgärder hade för ändamål att undanrödja de olägenheter, som uppstått så väl för de äldre hypotekeföreningarne sjelfva som för statskrediten i allmänhet genom de många svenska länesökande, som trängdes på penningemarknaden, och genom den mängd svenska obligationer, som noterades på börserna. Det är väl sannt, såsom utskottet anmärkt, att de af K. M:t för särskilda städer oktrojerade hypoteksföreningar endast få utgifva obligationer på svenskt språk och i svenskt mynt; men att älven obiigationer, lydande å svenskt mynt, kupna söka sig väg till utlandet, derom lemner, bland annat, det icke längesedan upptagna så kallade inhemska etatelånet ett talande vittnesbörd. Det kan såldes tagas för temligen gilvet, att om särskilda stadshypoteksföreningar skulle efter hand lyckas i marknaden anbringa sina obligationer, förhällandet förr eller sednare skulle blifva, med a seende å de långa kurslistorna, alldeles tik artadt med det som egde rum då statsmakterna foono sig föranlåtna att ingripa för att ordna hypoteksväsendet för jordegarne på landet. Jag tror således att man lätteligen bör inse, aft enshanda åtgärd med afseende å hypoteksväsendet för städerna, eller centraliseriog af deras verksamhet genom en gemensam upplåningsinrättning, skall finnas vara äfven ur det allmännas synpunkt lika angelägen och nyttig, som den skulle vara för att åt de sig hastigt utvecklande städerna bereda tryggad besittning at det förlag, som erfordras för satt åt en ständigt och starkt tillväxande befolkning bereda tillräckliga och sunda bostäder och ät näringarne lokaler, som icke oskäligen fördyras derigenom att fastighetsegaren nödgas bära de kännbara u,poffringar, sor alltid äro förbundna med en sväfvande skuld, hvil-ken ofta måste med dryga kostnader omsättas. Det som nu af staten begäres för att åstad-: komma en konsolidering af stadsfastighetsegarnes skuld, är ingenting annat, än hvad redan blifvit gjordt för landsbygden och hvilket dessutom kan göras utan att det kommer att medföra för staten — såvidt menskligt förutseende kan bedöma — hvarken uppofir ng eller risk. Här ofvan har redan i förbigående varit taladt om den utveckling i hvilken Sverges städer befivna sig. Om man för bedömande af densamma tager folkmänzdstillökningen till måttstock, visar gig denna redan i och för sig högst anseuvlig, men jemförd med landsbygdens framstår den ävov mer betydande. Medan under femårs-perioden 1856 —1860 landsbygdens folkmängd ökades med: 5,03 procent, växte samtidigt städernas med, icke mindre än 14,38 procent, eller, relativt nära tre gånger så mycket som landsbygdens. Ett afbrott i denna utveckling torde; emellertid knappt kunna undvikas om svårigheterna att placera inteckningar skulle. fortfara och ökas, hvilket ej lärer kunna. undvikas om förhållandena få utveckla sig i den riktning, vi här avtydt. Bedrifvandet, med fördel af de näringar, som söka sitt hem i städerna, har naturligtvis sin gräns Hushyrorna äro der en vigtig del aflelvads-; kostnaden, och om de stegras öfver tölvan genom svårigheten att anskafla kapital för nybyggnader, så skell det inträfia med den ena näringsgrenen efter den andra, helst; bland dem, som hafva att bestå utländsk läflan, att de ieke längre bära sig, utan; måste nedläggas; eller ock skola deras id-! kare se sig nödsakade ait använda trånga och osunda lokaler och boningar, till skada! för sina yrken och för sina arbetare, och derföre, medelbarligen, äfven till skada för; det allmänna, l.vars trefoad och välstånd endast utgör summan af irdividernas lycka I och välbefinnande. i Afven en onoan omständighet synes just: närvarande ögonblick berättiga städerna! till statsmakternas synnerliga uppmärksamhet och omvårdnad. De privilegier och undantagsla; ar, med hvilka stadsmannanärin-! oarne hittills varit omgärdade, hålla på att) försvinna. Rikets ständer hafva vid inne varande riksmöte för sin del beslutat en obegränsad näringsfrihet. Denna åtgäd, om hvars gagn för det allmänna jag är lifligt öf.l vertygad, kunde likväl komma att för stä ternas invånare medföra bekymmersamma följder, så framt icke, på samma gång som landets samtliga invånare göras lika berättigade till all slags näringsverksamhet, man ifven tillser att städernas invånare blifva med afseende å kreditanstalter och andra itvägar till näringarnes noderstödjande, föranade samina förmåner, som landsbygdens