Aftonbladet – 23 oktober 1863, sida 3

DR nn Mojoren Stjernsvärd mot samma Lindström. Lindström framträder vid påropet och upp ser, att hon ej visste hvad stämningen innehöll. Särande ombudet hade vid tinget kommit och stuckit henne ett papper under armen, hvilket hon ännu ej genomsett. Stämningen uppläses och innehåller yrkande om ansvar i hela dess vidd å Lindström derföre att hon olofligen afvikit ur sin tjenst hos majoren m. m., hvarföre fordras att hon skall återbära hvad hon bekom mit å sin lön, äfvensom städseln, ersätta sön derslaget porslin, tillgripen stoppbomull, betala ett par bottiner, ansvara för förkomna persedlar, som hon haft i sin vård o. 8. v. i röm bestrider stämningens innehåll t angår sättet hvarpå hon blifvit städslad, uppgifver hon, att majoren en dag inkallat henne, som vistades i hans hus, och omnämnt, att han enligt löfte till en sömmerska i staden för hennes räkning utbetalt 5 rdr. Ett papper låg färdigskrifvet på bordet. Skrif under det här, säger majoren, utan att uppläsa innehållet. Lindström, som förmodar att det är ett qvitto å de af majoren utbetalade 5 rdr, skrifver under. 4Se så nu är mamsell Lindström städslad hos: mig, säger härefter majoren, uppläsande innehållet, som befinnes vara ej elt qvitto, utan ett. städselbevis. Hvad återbetalandet af utbekommen lön anginge, sade sig Lindström aldrig erhållit en skilling, men väl hade hon af majoren såsom presenter bekommit hvarjehanda. Vidkommande ansvar för effekter, som varit under hennes vård, så bestrider hon allt afseende derå, då hon emottagit dessa utan inventering eller erhållen förteckning, och slutligen upplyser hon, att hon lemnat sin plats hos majoren först efter det han nästan da igen misshandlat henne, sednast den 30 sistl. Juli, då hon knappt undkom, med lifvet genom kronobetjeningens mellankomst. Målet uppsköts. I Länsmannen Ekstam mot majoren Sljernsvärd. i Stämningen rörande detta mål innefattade 1:o att majoren skulle lossat skott efter länsman Ekstam; 2:o att fjerdingsmannen Moell skulle blifvit knuffad af majoren, då han å tjenstens väg nar infann sig vid Skansen, samt 3:o angifvelse , mot majoren att vid åtskilliga tillfällen hafva l svårt misshandlat förenämnda mamsell Christina i Charlotta Lindström. Länsmannen Ekstam får först redogöra för Han som passerat emellan honom och majoren. Han uppgifver: den 30 sistl. Juli på eftermiddagen hade betjenten Pettersson kommit till honom å: Pommern (länsmansbostället) samt uppgifvit, att majoren efter vanan höll på att piska mamsell Lindström, hvarföre Pettersson begärde attläns-; mannen skulle följa honom dit, för att räddaj henne undan vidare misshandling. Länsman! Ekstam var då för tillfället hindrad af tjensteärender, utan sände Pettersson i stället till fjerj dingsman Moell med en order att denne skulle ! åtfölja honom till Skansen och taga reda på förhållandet. På aftonen samma dag hade Ekstam ! sjelf begifrit sig å väg till Skansen, för att efterhöra om Moell utfört sitt uppdrag. Dåhan , närmade sig Skansen på en gångväg öfver egorna (kl. var omkring 9—10 på aftonen, så; att det redan var skymning) hade han hört; tvenne personer samtala på något afstånd. På den enas röst igenkände han majoren. Santalet rörde sig omkring Moells besök vid Skansen samt att han derifrån medtagit rmamsell Lindström, en dräng och en piga. Deraf slöt! länsmannen att uppdraget var uträttadt, hvarföre han åter ernade aflägsna sig, för att icke onödigtvis behöfva sammanträffa med majoren. Han gick derföre igenom en grind, som ledde till en hage, tillhörig majorens område, samt tog öfver densamma på en derstädes befintlig allmän gångstig sin väg nedåt Edsviken. Han hade emellertid ej hunnit långt, förän han fick höra steg baom sig och majorens röst, som med vrede utropade: (det var såsom vi förut nämnt skymning, och då gångstigen slingrade sig emellan buskar och träd, sågo parterna ej hvarandra). ! Hvem är det som går ötver mina egor? Nifår ej gå här: Länsman Ekstam svarade då högt tillba Det är länsman Ekstam! och jag eger ghet att gå häröfver likavälsom andra.t i Ekstam fortsatte också sin väg i sakta mak. Jaså, din rackare! din fähund!4 hörde han då bakom sig den förföljande majoren yttra ; detta skall komma att stå dig dynt! Det sista utropet beledsagades af nya skymford, och då Ekstam hunnit nära till gränsen af majorens egor och skulle der klyfva öfver en gångstätta, aflossades ett skott tätt bakom honom, så att det rasslade i träden omkring. Huruvida detta rasslande förorsakades af hagel eller någon gevärsladdning, eller ock var en följd af vinden, kunde Ekstam ej säga Fruktande att majoren, derest han stannade, skulle i sitt uppretade tillstånd, begå nåot våld, skyndade nu Ekstam undan ned åt dsviken. Med små mellantider hörde han derunder ytterligare tvänne skott aflossas, men på allt längre afstånd. Ungefär sålunda uppgaf hr Ekstam förloppet. Fjerdingsmannen Moell berättade: Sedan han den 30 Juli emottagit län man Ekstams order att begifva sig till Skansen, hade han gjort detta åtföljd af betjenten Pettersson. Ankomsten dit skedde omkring klockan 8 på qvällen. Han hade på gården mött Josephina Mansnerus, som han skickade in till majoren med tillsägelse, att han var der och ville tala vid honom. Majoren hade då utkommit och genast öfveröst Mocll med otidigheter såsom : din djefvul, din rackare; hvad vili du här? Moell bad majoren taga sig till vara, ty han vore der i tjensteärender och komme i lagens namn. De gingo härefter in i majorens skrifrum, hvarest Moell upptog och visade sin order från länsmannen för majoren och en annan hos honom vistande person, styckjunka-:? ren vid Svea artilleri C. H. Krell Här inne öfveröste nu majoren åter Moell med otidigheter (tillsammanlagdt minst 200 skällsord) samt knuffade konom för bröstet, till dess Krell, som synI tes frukta värre handgripligheter å majorens sida ick emellan, sökande lugna majoren. Då Moell tef knuffad hade han yttrat till majoren: sakta cr! jag arresterar er! Detta sista yttrande hade Moell fällt i den afsigt att göra majoren uppmärksam på-sitt handlingssätt Knuflningarne, som majoren gifvit Moell, voro visserligen ej a någon svårare beskaffenhet, men de hade tilldejats honom af majoren i full ondska och under häftiga åtbörder. Moell lemnade icke Skansen förän han utfört uppdraget samt derifrån fått med sig nr amsell Lindström samt ett par andra tjenare. Detta är i största korthet den berätelse Moell afgaf. Mamsell Lindström berättade följande om de istan dagliga misshandlingar hon rönt. Vid ett tillfälle (ref minns ej dato) hade majoren blifvit rasande öfver att korna mjölkade däligt. Hon hade då blifvit inkallad till honom, dervid majoren, sedan dörren blifvit slagen i lås (så skedde alltid vid exekutionerna) slog henne öfver rygg och axlar med en nära två tums tjock käpp, så att hon var alldeles blå, samt släpade henne vid håret ur det ena rummet in i detandra. Vid detta tillfälle hade hon erhåilit minst 12 blånader. Den 23 December hade majoren begärt punsch och öl), och då han ej fick detta så fort som han ville, blef han ursinnig. Han skickade då efter Lindström. Då hon inkom, slog han dörren i lås samt begynte prygla henne på ett omenskligt sätt, så att hon föll i golfvet, der han fortsatte att slå henne under det hon låg. Sedan ryckte han åter upp henne, då han lade bort ki NA och med en slags messingshandske eller holk, som han trädde på handen, gaf henne ett slag vid tinningen, så att hon ånyo föll till golfvet afsvimmad. Då hon kom fill besinning befann hon sig sittande på en stol i sängkammaren, hvarest majoren, som nu visade ånger öfver sin vildsinthet. baddade hen