jag der uppsökte henne, alla personer som omgåfvo e, hade dukat under för smittan, så alt hom befann sig i ett öde hus, ensam bland dödens fasor. Hertigen tycktes blifva något upprörd och sade, efter en stunds öfverläggning: Det der torde allt vara sannt, fastän jag icke förr än nu hört talas derom. En man, som kunnat taga lifvet af sin hustru, kan ej hysa många betävkligheter när det blott är fråga om en kusin. Ni kan emellertid vara lugn, ty jag vill lofva er, att fröken till en början skall komma att upptagas hos hertiginnan af Epernon, och att hvarken jag eller någon annan, till hvilken jag kan komma att öfverlemna henne, någonsin skall tillåta Villequier att hafva sin hand med i hvad henne angår. Ar denna försäkran tillräcklig ?? Fullkomligt, ers nåd4, svarade Carl af Montsoreau. ?Hvad hertigen af Epernon lofvar, är lika visst som en skriftlig förbindelse af någon annan. tGodt, min herre, följ mig då utan vidare tvekan, afbröt hertigen och red ispetsen för låget, lemsande den unge grefven omgifven af sitt folk. TJUGOTREDJE KAPITLET, Det var i en sal hos den gamle kardinalen af Bourbon i staden Soissons, som Henrik, hertig af Guise, furstlig till både drägt och hållning, med foten stödd på en jo af sammet med guld, en hög spansk hatt med plym på hufvudet, en mängd papper och handlingar framför sig och en penna i handen, satt allena er dag i April månad, med ögonen fästade på en dörr i ena ändan af rummet, liksom väntande på någons inträde. Straxt derefter öppnades dörren och företrädd af tvenne tjenare, som anmälde honom hos hertigen, syntes en liten, föga be: märklig person helt enkelt klädd i en svart sammetsdrägt. Så snart hertigen blef ho nom varse, uppsteg han från sin plats, br te hatten ett ögonblick från hufvudet,