Aftonbladet – 10 oktober 1863, sida 2

tyckte, je, jag är numera öfvertygad, alt y : död blott emedan han förmoda e han gjoruc a: . att hvarje vår sammanvaroendast ijenade till het och köld. att än mera öka min obenägen. Då han såg alt jag önskade hans nä 7ar0, syntes han endast gifva efter för min vilja, men infann sig allt mera ofta uti mina rum, dervid vi merendels voro ensamme, då jag ej räknar tvenne af mina tjenarinnor, som vanligen voro till hands, för att pussa mig upp. Han lämpade väl tiden för sina besök och, för en tid, lika väl valet af samtalsämnen. Det var som skulle han veta hvad jag helst önskade höra. Ilan taiade med mig om främmande länder, om de herrliga nejderna söder om alperna, den sköna naturen, konstens under, Medicceernes lika farliga som tjusande ättlingar och de rika skatter som förvaras i Fiorens och Rom, Jag lärde så småningom att öfvervinna den fördom jag genast ofrivilligt fattat emot honom; han kunde snart finna att jag med nöje lyssnade till hans berättelser, och han började då att göra er och er broder till föremål för vårt samtal. Men, bäste Carl, han talade icke om er så som en vän skulle hafva gjort. Han klandrade visserligen icke hos er någonting bestämdt; ett och annat syntes till och med vinna hans bifall, men allt fick genom hans framställning ett underhaltigt värde. Det var jeke genom några anmärkningar, som han ädagalade sin obelåtenhet; men en viss hånfall ton i hans röst och föraktlg dragning på munnen, som gef åt alla hans okd en anstrykning af ironi, vittnade derom så mycket mera. Då han likväl snart fann att detta oamtalsämne icke behagade mig, bytte han hastigt om och började tala om sig sjelf och sina egna ödea. Han berätfade mig att han tillhörde en äldre gren aå