Aftonbladet – 9 oktober 1863, sida 2

Bref från London, (Från Aftonbladets korrespondent.) Den 1 Okt. Förflutna veckans evenement är ovedersägligen det tal, som lord John Russell för några dagar sedan höll på banketten i Blairgawrie i Skottland. När parlamentets sessioner för året upphöra och den förnäma verlden lemnar London för att på sina landtställen, vid badorter eller på resor söka sin förströelse, är det vanligt att någon af de ädla lorderna?, sådana som Palmerston, Rassell, Derby m. fl. reser omkring i provinserna för att gilva parlamentoriska gästroller och låta fira sig med banketter och toaster. Denna gång är: det lord Russell som varit ute och uppträdt med ingenting obetydligare än en exposå af Englands närvarande utrikes politik. Man kan lätt föreställa sig hvilken uppmärksamhet det väckt, att utrikesministern sjelf på en kollation i en beskedlig småstad i Skottland ganska utförligt och oförbehållsamt lagt i dagen sina och styrelsens för ögonblicket gällande åsigter. Efter att hafva uppvisat huruledes engelska politiken hufvudsakligen syttar till att und..nrödja alla farhågor och faror för ett krig, något som är desto angelägnare, emedan hvarje rykte om krig alltid förringar värdet ef tusentals medborgares egendom; erinrade lord Russell om Englands vid tiden för itelienska kriget följda frisinnade politik och huruledes palmerstonska styrelsen ej tvekade att förklara, det Italien sjelf borde få välja sin regering. I fråga om mexikanska affären yttrade lord Russell: tMan säger att en intervention egt rum i Mexiko och att England deltagit i den. England har endast deltagit så länge frågan gällde en skadeersättning, men dragit sig tillbaka när det blef fråga om alt blanda sig i Mexikos inre angelägenheter, med hvilka det ej vill hafva något att skaffa. Vill Mexiko en monarki, önska vi det lycka; vill det åter någon annan styrelseform, hafva vi ingen rätt att intervenera.? Lord Russells yttranden i italienska, mexikanska och amerikanska frågorna, oaktadt det intresse de ega genom att hafva direkte blifvit fällda af utrikesministern sjelf, utgöra emellertid icke den del af hans tal, som mest tillvunnit sig uppmärksamheten. Naturligtvis är det hans åsigter i polska frågan, med hvilka man först och sist sysselsatt zig. Lord Russell kallar Polens delning en det förflutna seklets skandal. Den är en ekam för Europa, cj miadre än för de makter som verkstälde den; men Europa har gifvit den sin sanktion genom Wienerfördragen och på de i dessa uppställda vilkor. Dessa vilkor hafva af Preussen och Österrike blifvit uppfyllda, men icke -af Ryssland, och, säger lord Russell, det är en förvånande oklokhet af denna makt att lemna vestmakternes vänliga råd utan afseende, samt undandrega sig nppfyllandet af de vilkor, under. hvilka dess besittvingsrätt till Polen blifvit sanktionerad. — Derigenom har nu Ryssland i sjelfva verket förlorat sin 4lagliga rätt till PolenS, hvilket detsamma innehar endast med eröfrarens och våldets rätt. Detta yttrande är i Jord Russells tal obeetridligen den vigtigaste pointen, och om England i sina närmaste åtgöranden i polska affären toge denna till utgångspunkt, borde det väl åtminstone erkänna Polen som en krigförande nation. Detta påstås dock icke kunna komma att ega rum förrän parlamentet sammarkommit. Att lord Russell förklsrat Ryssland hafva förverkat sin Slagliva rätt till Polen är emellertid ett guldkorn för den franska pressen, som skyndat sig alt taga facta på denna sats. Nästan ella i deg bitkomna franska tidningar hafva varit uppfylida sf kommentarier öfver det ifrå. svarande talet, men isynnerhet hafva de sysselsatt sig med nyss oda sats, som om den vidblilves af engelska styrelsen, kan hafva ganska vigtiga konseqvenser. Emellertid anser sig turd Russell, alla de sålunda enförda premisserna oaktladt, böra komma till den konklusionen, all hvarken Englands förpligtelser, dess heder eller dess intressen fordra aet England inlåter sig i ett krig för Polen. Denna åsigt har han redan förut i parlamentet uttalat; men man hade trott att, efter hvad som på diplomatisk väg förefallit mellan Ryssland och vestmskterna, lord Russell skuile ändrat tanken om hvad Englands Xförpligtelser och heder i närvarande stund kräfva. Detta visar sig dock icke vara fallet och det är ej endast franska pressen, sem uppvisar den deraf foljande brist på logik, som Russells tal röjer. Ätven en stor del af engelska pressen och, vilket är betecknande nog, med Morning ost i spetsen klandrar Russell högligen ör det sätt, på hvilket han i denna fråga omhänderhaft utrikesportföljen och den otillfredsställande förklaring deröfver, eom inhålles i havs tal. För öfrigt har Russell alla riktningar törnat på, och ej minst beräffande danska frågan, hvilken han tagit å elt eådant sätt att han stött sig med alla artier. Apropos denna fråga, så har Times. ned anledning af Manderströms nyligen till wofven i London och Paris stämda not, iniebållit en ledande artikel af det för de kandivaviska makterna mest tillfredsstälande ionchåll. Afven Morning Post har ttrat sig i samma vänliga ton och förklaat, att England aldrig skull tillåta att Danmark faller ett offer för Tysklands inkräktingsbegir. Prins Napoleon är för närvarande på beök i London, och samtidigt har baron Gros fler en kort utflygt till Paris hit återvändt å sin plats. :ian her mycket talat om att an skulle lemna sin post åt Walewski, vilken sednare måhönda för sina polska ympatier anses under närvarande förbål