Aftonbladet – 9 oktober 1863, sida 2

framträdande skifva gaf ett obestämdt begrepp om de föremål, som syntes på vä gen, och flera gåpvger trodde han sig på em höjd se formerna af slottsmurar, som på närmare håll visade sig vara endast hopede klippmassor. Andtligen framträdde för ögat en byggnad, hvars utseende icke längre medgaf något tvifvel, att man ju hade framför sig ett af den tid:ns adliga slott. Inom några ögonblick befunno sig våra resande på den kulle, der Chateauneuf var anlagdt. Slottet omgafs af en vidsträckt park, icke olik den i Vincennes, fastän marken var mera ojemn. Sjelfva byggnadssättet förrådde deremot så många flera olikheter. Slottet hade blifvit uppfördt af den siste erefv.n af Clairvaut, som under Henrik Il:s tid varit franska hofvets ambassadör hos republiken Venedig. Han hade der insupit helt ringa föreställningar om byggnadsstil, och oberäknadt den något förökade vidden och höjden, skulle man kunnat tre, det nå. son föe hade till Frankrikes skogar förflytat en leende villa från stranden af Brenta. öjelfva byggnaden omgafs af höga vallar, med deri anbragta tunga jernportar, hvilka nu ikväl stodo öppna, och ingen svarade på ;refvens och hans följeslagares tillrop, un. ler det de redo in på borggården. Uti ett af slottsfönstren syntes ljussken, vilket förmådde Carl af Montsoreau att itan vidare uppehåll rida fram till den höga rappa, som ledde upp till slottet. Stegen oro af marmor, med ofantlig kostnad transorterade från Italien, och ifrån den terrass, varest trappan slutade, var en vidsträckt tsigt öfver nejden, som ända till Dreux, laintenon och Chartres utbredde sig i en ppen krets, begränsad af de tjocka skogar, om vid denna tid skilde södra delen af Norrandie ifrån Maine. Månen hade i detta ögonblick blifvit unanskymd ef träden till venster och syntes ndast skina på den nedanför liggande slätn, återkastende sin glans från en förbiflynde ström och en liten sjö, uti hvilken