Aftonbladet – 7 oktober 1863, sida 3

lande, skola lägga beslag på sällskapets uppmärksamhet vid detta möte. För dem, som tro att alla geologiska feinomener måste tillskrifvas orsaker, hvilka i deras natur och yttre väsen äro identiska med de naturförhållanden, som nu förefinjnas på jorden, skola kolens uppkomst och daning vara en fast olöslig gåta. Den ypighet i vegetationen, som egt rum i den kolbildande tidsåldern och den likformighet i klimatet, som synes hefva herrskat öfver hela jordklotet från polerna till eqvatorn, skall rimligtvis bafva uppkommit genom en långt högre värmegrad i jordskorpan och förom en större mängd af vattenånga och olsyra i den atmosferiska luften, än den som finnes i våra dagar. Men hvilka än de geologiska förhållandena varit, under hvilka kolen hafva danats och lagrat i jorden, så kunna vi betrakta dessa lager som ofantliga magasiner af mekanisk kraft, som för långa tider tillbeka blifvit instufvad på dessa ställen, för att sednare komma oss till nytta. De principer för kraftens omdanelse och det förhållande, i hvilket vi pläga ställa värmet och rörelsen till hverandra, sätta ossistånd att påvisa, huruledes den verkan, som det nu framkallar genom kolens användande, uppstår af dessa krafter, som i de aflägsna tiderna tjenade till att frambringa kolen. Georg Stephenson insåg med sin klara blick, utan att vara i besittning af erforderliga teoreiska kunskaper, att kolen äro en depöt för den kraft, som ursprungligt utgår från solen. Det obetydliga knippe a! solens strålar, som uppfångas af vår planet, och gom är mindre än en 2000 milliondel af den hela kraft som solen utkastar i verldsremmet, kan betraktas som den kraft, genom hvilken kolet i växterna under den kolbildande perioden blef utårifvet af förbindelsen med syret, och afsatte si; i de massiva kollagren öfver stora sträckningar af jorden. 1 vår tid utvecklas återigen den i en förfluten tid gömda kratten, genom att på nytt bringa kolet i förbindelse med syret, och sålunda förmå vi draga nytta af den verksn, som i långt förflutna tider tillbska har utgått från vårt planetsystems lysande centrulkropp. Solen uträttar emellertid i detta hänseende äfven andra funktioner än den att bilda kol. Under hvarje period i den geologiska historien har vattnet genom solens värma blifvit upplyftadt från oceanerna och åter nedkastadt som regn öfver jorden. Detta har haft till verkan, att de mineraliska substanserna samlats på bestärda ställen och formerat sig i lager, beskyddade af ett öfverliggande täcke, för att sednare kunna framdragas till begagnande. De naturförhållanden, som voro nödvändiga på det att kolen kunde dana sig i så stora qvantiteter och i tjocka lager, synas nu för alltid hafva: försvunnit från jorden ; men det i längesedan förflutna tider bildadestora qvantum af detta ovärderliga material, som är instufvadt på mångfaldiga ställen öfver hela jordklotet, skall (på ändamålsenligt sätt envåndr) blifva tillräckligt lör vårt behof och gagna menniskoslägtet i många tusende är. Ja, hela det kolupplag som fiones i jorden kan säkerligen betraktas såsom outömligt. Men när vi rikta vår öppmörksamhet specielt till vårt eget land (Englan?) och betrakta den hurtighet hvarmed vi förtära de kolkäilor som lemna det bästa brännma erislet, och som på det billigaste sättet kunna bearbetas, då skola vi finna en betydelsefull anledning till bekymmer. Englands storhet och mekt beror till en väsentlig grad derpå alt dess kol äro bättre och billigare än andra länders; men vi hafva redan ur våra bästa grufvor upphemtat ett större qvanium kol än som producerats i alla andra länder tillsammanstagne, och den tid är icke fjärran, då vi skola känna verkningarne af större arbetskostnader och likväl åstadkomma en mindre god produkt. san har under olika tider uppställt en probabilitetsberäkning i afreende på huru länge det skall dröja innan Englands alla kolgrufvor äro uttömda. Dessa beräkningar äro mycket skiljaktiga; men denna skiljaktighet härrör icke i någon väsentlig mån derifrån, alt man olika beräknat det gvantum kol som finnes i Englands alla ko!grulvor, utan från den utomordentligt stora skiljaktigheten i förbrukningen vid de tider dä kalkylerna anställdes, och tillika från de olika suppositioner, som blilvit framställda med bänseende till den hastighet, hvarmed kolförbrukningen i framtiden antogs skulle tillväxa Kolproduktionen från de engelska grufvorna har i de sista 20 åren nära tredubblats, och är nu sannolikt tio gånger större än den varvid århundradets börjad. Men, emedan denna tillökning har egt rum under åogkraftens användande på fartyg och jernväg:r samt under en ovanlig utveckling af industrien, är det icke ssnnolikt att denna tillökving skall efter samma måttstock fortgå under de kommande åren. Vid slutet af 1861 hade uppbrutits ur de engelska grufvorna 86 millioner tons kol, och den årliga tillöknivgen i produktionen under de sista 8 åren har uppgått till 23, mill. tons. Låt oss pu undersöka buru länge kolgrufvorna kunna hålla ut, när denna moderata årliga tillökning lägges till grund för beräkningen. Genom att betrakta den kända tjockleken af ella de koltager, som mån är iståndsatt att bearbeta, älven som storleken af delandsträckor, under hvilka de hvila, så är det lätt att finna huru stort qvantum kol ungefärligen som finves i alla vära produktionsgrufvor. Antages ett djup af 4000 fot som det största, från hvilket vi någonsin kunna förmå att uppbringa kolen,!l och tager man icke häcsyn till de kollager,! hvars mäktighet är mindre än 2 fot, så har man beräknat att hela den i England tillgänghga qvantiteten kol kan avslås till en