Aftonbladet – 7 oktober 1863, sida 2

ja att all rättvisa från bondeståndets sida blifvit egnad åt hvarje större kapacitet inom herremännens klass. Det var också lika befogedt i sig sjelf, som det gjorde stor verkan på alla närvarande, då vid den gemytliga pokulation, som följde på den af tinsets ledamöter en af mötesdagarne gifna middagsmåltiden för landshöfding Troil, den gamle grefve Dicker, en af den skånska adelns mest aktade medlemmar, tog sig af den samdrägtighet, hvilken utmärkt landstingets förhandlingar, anledning att uttala de högsta förhoppningar för representationsreformen och att för denna reform föreslå en skål. Hela karakteren af denna bankett var särdeles tillfredsställande och man kan till och med kalla den vacker. Hade det kommit an på denna samling af folkombud utaf olika stånd, att raxt votera öfver De Geers reformförslag, är jag öfvertygad om att det gått storarladt igenom, måhända så när som på en enda röst, till den grad tycktes alla gamla oenigheter vara glömda och känslan för det allmänna bästa hafva öfverröstat alla andra. En hög hoffunktionär af Skånes adel föreslog en skål för den frisinnade odalbonden från sp och hans skånska kolleger vid riksdagen; jag såg den tömmas af grefvar och baroner lika entusiastiskt, som afnågon annan. Den allmänna trefnaden och upprymdheten var så stor, alt den icke ens stördes för mer än ett flyktigt ögonblick af borgmästar Malmborgs betydligt taktlösa skål för en egen byggning åt det husvilla4 landstinget, en opineriog, så mycket vidunderligare, som tinget samma dags förmiddag med ofantlig majoritet förkastat en väckt motion isamma riktning. På tal om taktlöshet må jag i förbigående nämna, att kort innan landstinget upplöste sig, väcktes utom protokollet ett förslag att man borde allmänt afstå från sina resp. reseersättningsbelopp till fördel för en asylskola i Malmö. Några af ledamöterna lyckades förekomma en dylik allmän appell till tingmännens generositet, men enskilda personer voro dock nog godmodiga, att verkligen afstå från sin rätt för att åt det rika Malmö räcka denna allmosa. Saken kunde låtit sig bemantla som en gärd af erkänsla, såframt Malmö kommun under mötesdagarne hade visat tingets ledamöter någon synnerlig gästfrihet eller på annat sätt observerat dess tillvaro, men då detta icke varit fallet, då det endast varit stadens måttligt eller till och undermåttligt utstyrda och serverade hoteller, som tagit notis af tingets ledamöter, hade hela denna insamling en karakter, hvilken nästan skulle kunna tydas som en liten ironi. Sonr prejudikat har den dessutom en viss betänklighet, enär bela landstingets sammansättning lätt kan komma in under elltför konservativa vilkor, såframt det skulle blifva praxis, attledamöterna, hvilka redan förut sakna all ersättning för en hel veckas vistelse i residensstaden, dessutow skola afstå från sjelfva resekostnadsersättningen till förmån för ett eller annat logalt behof i staden i fråga. Jug har i Malmö uppehållit mitt gola humör med några förträffliga cigarrer — medförda från Helsingborg, under pikanta eamtal med en annan hit förvillad resande, min lärde vän Breant Alexander Rappe, somt förmedelst några händelsevis åtkomna buteljer förträffligt Rhonevin, från huset Ssint-Prix C:ie i Saint Peray (Srepresenteradt genom hr O. Wesslau). Så snart cigarrerna vero elut, min lärda vän utpumpad på historiska hemligheter och buteljerna tömda, begaf jag mig ögonblickligen till Lund. OO, hur jag der har andats ut, först under Lundegårdens verldsberömda kronor4, derefter i Gyllenkrookska planteringen, öänd:ligen i den nya, paradisiska parkanläggningen bredvid kyrkogården! Man har visat mig utsigter öfver Lundaslätten åt Råbyhållet till och jag har medgifvit att detta, som slättlandskap betrakadt, är vackert; man har också fört mig till det nya gasverket, och jag har funnit alltiog uppfördt i en 80lid etil och art, Lund blir, om jag ej misstager mig, mycket förr än Malmö en välbyggd stad, och för Lund att förtjena namnet Svälbyggd, det är icke så litet. Det kaa bli mer än det, det kan bli en täck elad; Lund är icke rädd för den gröna färgen och om staden just ej för ögonblicket har ölverflöd af sångfoglar, skonar den dock boskeerna, der de kola kuuna trifvas. Slutligen har man emellertid lyckats jaga mig äfven från Lund. Jag har måst flykta för den thammarstrandska frågant, Det ör något sällsamt med Lunds universitet, Det skulle kunna letva i den djupaste fred och ro, stora verlden generar det icke, jernvägen snuddar just jemnt och rätt förbi det, man eger här denna lycksaliga afskildhet och försigsjelfhet, eom af småstadsuniversiteternas ifriga anhängare predikas vara Soniversitetsidens qvintessens. Men när ingen annan stör denna dess saliga lugn, finner akademien gerna sjelf. någon anledning till oro och bråk, hvad säger jag? till etrid inom sig på lif och död. För några år sedan var det linderska tillsättningenX, nu är det den historiska professionen. Der äro endast två sökande, hr Hammarstrand från Upsala, hr Tengberg i Lund. Begge äro unga män, som utgifvit några mindre arbeten i sitt fack, ingen af dem är någon Geijer, det verlden vet, knappast någon Fryxell. Det är ledsamt, om man så vill, att hela vårt land, som skrilver så ofantligt mycket historia, ej skall kunna prestera en kendidat till en! historisk lärostol, om hvilken allas meningar äro enslämmigt: denne är den värdigaste; emellertid är förhållandet nu en gång sådant och det står för ögonblicket ej att hjelpa.. Alltså, der äro 2 kandidater. Gena-t inom Lunds akademiska konsistorium två partier! En stor majoritet (14y