Aftonbladet – 7 oktober 1863, sida 2

nen, att vår abbå har att säga mig något, som ej tål vittnens närvaro. Men till Villequiers förundran infann sig tjenaren strax derpå med den underrättelsen att abben var utgången; och en god timma förflöt innan han återkom. Efter att hafva emottagit Villequiers budskap, inträdde han till denone med sin vanliga lugna och obe: svärade hållning. Villequier gick emot honom, tryckte förbindligt hans hand och bad om ursäkt, att han fallit honom besvärlig, men försäkrade att-endast önsken att få tillfälle till ett förtroligt samtal med en person, hvilken han satte ett så högt värde, bade föranlåtit honom at! inbjuda abben till sig. Abbåen svarade i samma ton att han vore högst smickrad öfver en sådan uppmärksamhet af den store statsman, hvars rykte och anseerde länge utgjort ett föremål för hans beundran. Under det de vexlade dessa ord med hvarandra, krusade ett fint och inställsatot 1leende begges läppar, liknande sigillet under mången statshåndling, ingången med förutfattad afsigt att brytas vid första lägliga tillfälle. Abbån ursäktade sig vidare, att han låtit något länge vänta på sig, men hoppades att hans värd skulle finna, det han haft giltigt skäl för sitt dröjsmål, då han blifvit uppehållen af Henres Maj:t enkedrottoingen, som han haft den nåden att uppvakta. Villequier studsade. Haru ! ropade han något oförsigtigt; är ni bekant med enkedrottningen? Står oi i-något slags förhållande till.Catharina? Det bör icke förundra er4, svarade abvån. Mitt långvariga vistande i Florens för några år sedan har satt mig i beröring med de flesta af enkedrottningens höga anförvandter. Jag ber nu att få till er aflemna detta bref ifrån hennes majestät. Viilequier emottog brefvet och läste det med tydliga tecken till öfverraskning. Derefter yttrade han: Hennes. majestät vet att jag är hennes