Aftonbladet – 7 oktober 1863, sida 2

STOCKHOLM den 7 Okt, Times har ånyo en ledande artikel i danska frågan med anledning af förbundsdagens beslut, danska riksrädets öppnande och grefve Manderströms sednaste not. Denna artikel ir af följande innehåll: Det tal, hvarmed konungen af Danmark nyligen öppnat riksrådets session, är icke egnadt att ingifva någfa stora förhoppningar om fredens bevarande. Det är ej uteslutunde stäldt till de danska representanterna ; det är äfven ett manifest till Europa, att de af tycka förbundet framställda anspråken icke kunna föranleda några vidare eftergifter å Danmarks sida, utan att detta skulle uppoffra sitt oberoende, öfverlemna nationens inre styrelse och politik åt tyska förbundsdagen och nödgas lyda de från Frankfurt utgående befallningarne. En konklav af tyska furstar her nyss upplöst sig och afrest från samma stad, efter att ha förhandlat om konstitutionen för just samma kår, som ännu eger makt att uppröra Europa genom sitt balsstarriga frambärdande i att göra orätt. Fuarstarnes debatt om den af österrikiske kejsaren föreslagna förbundsreformen visade bestämdt, att förbundscegen med hela dess klumpiga politiska maskineri ej bar ens de furstars obetingade förtroende, af hvilkas delegerade den består. Och sedan de tydligt tillkännagifvit sip farhåga att vid första påtryckning ef krig hela organisationen skulle falla sönder, lemnade de den oförändrad att fortsätta med ett förfarande, som direkt går ut på att frammana den olycka de borde frokta och med synnerlig försigtighet undvika. Den gamla tyska hjelplösheten och den dåraktiga fördragsamheten för ett nationalt ondt ådagaläggas tydligast derigenom att förbundsdagen ännu tillåtes göra ekada, fastän utdömd af både furstar och folk. Såsom organisation kan den onekligen anses för utdömd, ty Österrikes högt uttalade afsigt att afskaffa den i dess puvarande form, skall alltid hvila öfver densamma. Vissheten om att ha blifvit utdömd och utsigten att vid första lägliga tillfälle bli lagd åsido, skulle försätta hvarje på vanligt sätt konstituerad kår åtminstone i en oskadlig overksamhet. Men ehuru tyska förbundsdagen icke hemtar någon politisk styrka från folket, hvilket ieke har det ringaste inflytande på densamma, och ehuru den icke eger furstarnes förtroerde, ty dessa ha sjelfva antydt dess brister, handlar den ännu lik en tung mekanism, som af ingenting kan hejdas. Den utöfvar blott ett slags verksam het, sträfvar blott för ett mål, utan någon gnista af statsmannaskap eller synbar upp fattuing of de faror. i hvilka den störtar sig. Under en följd at år har den ej haft något syrligt syftemål eller plan, utom den att iukräkta, inskräska eller uppsluka Danmarks suveräna rättigheter. Väl vetande att denna monerkis oberoende står under högtidlig garanti af Frankrike och England, och nu fullkomligt upplyst om, att Danmark icke skall stå allena i händelse af ett anfall, drifver förbundsdagen, med en arrogans som liknar förbindelse, Danmerk till den sista ytterligbeten och sätter Europas fred i fara, alldeJes blind för hvilka följderna kunna bli för Tyskland sjelf eller hvad detta är säkert om att förlora genom eit krig. Det står i fullkomlig öfverensstämmelse med den frankfurtska förbundsdagens stora oförmåga att med klokhet handhatva förhållandena, att den gör det aldra sämsta vid den möjligaste sämsta tid. Frågan om tyska 4pationaliteten stör ej på samma ståndpunkt som åren 1849 och 1550. Då var Preussen dees förxämpe, och när det erbjöd sig att befria hvarje Sförtryekt del af racen från dess grannars välde — Frankrike försigtigtvis undantaget —, hade det någon politisk frihet att dela med sig. Preussens återfall i absolutism beröfvar apitationen till och med skenet af ursäkt. Danmark är fullkomligt berättigadt alt i den tyska befolkningens eget intresse motsätta sig försöket att påtvinga hertigdömet Slesvig vågra konstitutionella förändringar genom tyskt ioflytande, Förbundsdagen begär af Danmark en gemensam kon-titution för hela monarkien4. Det tillhör förbundsdagen att bestämma, hvilken grad af politisk frihet den skall medgilva, eftersom en del af monarkien är en förbundsstat. Då Preussen är Tysklands mönsterstat, kan det icke tillåta förbundsdagen att bestämma någon regeringsform, som står i för liberal motsägelse mot dess egen; och då de prenssiska kamrarne äro reducerade till noll, skola de under Danmarks suveränitet lydande tyekarne nu betydligen förlora på bytet. Detta vore detsamma som ati oppmana de twnsentals tyskar, som nu äro politiskt fria män, att afstå sina fördelar och med de preussiska millionerna dela det förtryck de sednare blifvit underkastade, Säframt de tyska furstarne hafva något begrepp om sin egen ställning eller om tförbundets förhållanden, skola de förhindra förbundsdagen att frammana de europeiska kabinettens inblandning genom framhärdandet i en politik, hvilken är lika orimlig som farlig. Preussen är den makt, som mest identifi erat sig med den långa förföljelsen mot Danmark i Tysklands namn. Den roll, det spelade under 1849 och 1859 års krig, intager ej någon synnerligt ärorik plats i dess historia. Och sedan dess har regeringen förlorat inflytande utom landet och populariiet hemma. Den har identifieråt sig med Rys3land genom sitt beteende mot de polska insurgenterna och delar med Ryssland den harm och vrede, som frambragts genom utgången af unoderhandlingarne med denna; mekt. Det skulle vara föga mindre än vani sinnigt af Preussen, att genom upprepande i at Snationalitets-4 korståget 1849 ställa sig! i öspen fientlighet mot Frankrike, Eogland och de skandinaviska statern.:, hvilka na