Aftonbladet – 6 oktober 1863, sida 2

len enighet, som gjort sig gällande, och som böra öfverlyga den nya institutionens ifven häftigaste vedersakare, att denna nödvändiga mellanlänk mellan representationen och kommunen, långt ifråa att ge anledning ill några politiska farhågor, tvärtom visat ig vara fullt medveten om sin ställning och på ett i allo värdigt sätt uppburit densammna. Alla de förespeglingar, man fått höra om ett blilvande bondregemente, torde således för alltid vara förvisade till de tomma hjernspökenas och skrämskotters område. Redan landstingsvalen visade, att allmosen med mycken takt, ja man kan till och med säga en märkvärdig försynthet, begagnade sin valrätt. Sedan valen voro afslutade, har den allmänt bekantgjorda öfversigten deraf ådagalagt den fullkomliga rättmäigheten af deras törhoppningar, som förespådde en dylik lycklig utgång. Svenska allmogen har derigenom ådagalagt, att den vet att uppskatta upplysning och förtjenster, der de finnas, utan fasthållande vid ensi diga ståndsintreesen. För en så sinnad allmoge behöfver man ej hysa fruktan, utan måste skänka densamma sia fulla högaktning. Att under sådant förhållande ingen fara kan ligga deruti att, enligt det hvilande represemationsförslaget, ät landstingen öfverläta valet af den s. k. första kammaren, derom bör nu hvar och en förut tvifande vara fullt öfvertygad. Det skall också derföre blifva svårt att hädanefter från letta håll hemta argumenter mot det hviande representationsförslaget. Mean måste annorstädes se sig om efter de obotfärdies förhinder.4 Vi ha redan såsom en bland de omstänligheter, hvilken nu vid landstingens första sammanträde haft ett i någon mån hämmanle inflytande på deras verksamhet, häntydt på den gängse villrådigheten, huru längt änsrepresentationernas befogenhet uti vissa all kan sträcka sig. Ordförandens åsigt har lervid vanligen gjort slag i saken, om denna isigt äfven befunnit sig i strid med landsingsmajoritetens. Vi vilja exempelvis anföra det på flera håll väckta förslaget, att landstingen borde genom en adress till K M:t uttrycka sin tacksamhet för representationsförslaget. Besynnerligt nog har ett sådant adressförslag af flera hrr landshöfdingar ansetts ligga utom landstingets befogen het och på denna grund blifvit undertryckt. Blott i ett enda landsting, Wermlands, har det kommit till verkställighet. Vi kalla detta förhållande besynnerligt, icke derföre att vi betvifla ifrågavarende landshöfdingars goda vilja att undertrycka hvarje dylikt förslag, utan derföre att vi ha svårt att fatta hura de, i egenskap af ordförande, ansett sig kunna göra detta, då de omöjligen, med den bekantskap om offentliga ärenden man hos dem bör förutsätta, kunnat vara så litet hemmastadda med andan i vår författning, att de icke vetat, att ett dylikt förslag är, såsom ett önskningsmål, fullkomligt berättigadt och således lagligen icke kunnat undertryckas. Ar detta vissa hrr landshöfdingars förfarande således icke blott besynnerligt, utan rent af otillständiot, så förefaller oss landsingens förhållande vid ett dylikt opåkalladt veto icke mindre kuriöst, då de kunnat tillåta ett sådant förfarande och låta det opåtaladt ha sin sång. Vi föreställa oss, att en bland jandstingens vigtigaste rättigheter just är den, att uti önskningsmål af mera allmän och maktpåliggande beskaftenhet kunna afge adresser till regeringen. En sådan rättighet är tillika så naturlig, att vi icke kunna törstä, huru den ens ett ögouLliick kunnat ifrågasättas. Genom undertryckande af de frågavarande adressförslagen uti represen tationsfrågan ser det emellertid ut som man dermed skulle velat afklippa möjligheten till alla dylika eller liknande förslag för framiden. Vi ense det emellertid vara af icke ringa vigt i principielt hänseende att landstingen hafva ögonen fullt öppna i sådana fall, så att det icke mera kan inträffa genom öfverrumpling eller bristande parlamentarisk vana, att ett dylikt adressförslag blir tillbakavi sadt, icke efter debatt och genom omröstning, utan genom ordförandens maktspråk. Det är ännu ett ämne, som vi skulle vilja lägga landstingen varmt på hjertat. Bland irenden, som det enligt författningen till.mmer landstingen att handlägga, är äfven den så ytterst vigtiga och maktpåligsande frågan om folkundervisningen. Vi förstå mycket väl attde första landstingen som egentligen egt blick och intresse för uppjyllandet af sina närmaste önskningar och materiella behof, förbättrade vägar och un derlättade kommunikationer, skjutsbestyrets ordnande, reorganisation af fattigvård och hospitaler m. m. icke kunnat åt folkundervisningen egna den uppmärksamhet, som velervboit. Vi vilja derföre icke för strängt bedöma den underlåtenhet, som härutinnan visat sig; men det ligger för öppen dag, att andstingen här hafva ett lika vidsträckt som .acksamt fält för sin verksamhet, och att hvad som här ätgöres, icke blott understöder det materiella reformarbetet i alla rikt ningar, utan i en framtid tusenfallt lönar sig och ersätter de uppoffringar, som till en början kunna bli af nöden. Det är beklagligen en sanning, att den illmänna folkundervisningen, trots allt hvad tänderna under de sednare årtiondena gjort terför, på de flesta håll är långt ifrån hvad jen borde vara. Svårligen kan den ock nå sonsin blifva så ordnad som den bör, om cke länen och kommunerna sjelfva på fullt var deråt egna sin synnerliga omvårdnad. Det tillkommer landstingen till en början tt afbjelpa de mest i ögonen springande yristeröp, föreslå botemedlen derför, och lotligen genomlöra ett gådant unpdervisninga system, som betordrar en verklig fortskri fande folkupplysning och icke qvarhåller olkbildningen Öfverhofvudtaget i ett stationärt läge och på en läg ståndpunkt. Lands iogen hafva dertill många medel att besagna. De kunna införa en ordnad inspekign, de kunna sätta sig i omedelbar komnunikationp med skolstyrelserna, de kunna