Aftonbladet – 5 oktober 1863, sida 2

Vi omtalade för ett par veckor sedan huru en polack, som anträffats här i staden betilande, blifvit af öfverstäthållareemhetet gripen och forslad öfver gränsen mot Finland, för att der af de ryska myndigheterna emottagas. Vi beledsagade icke då denna notis med nägra reflexioner, emedan vi för ögonblicket saknade ail kännedom om de närmare omständigheter man borde känna för att undersöka behörigheten sf denna åtgörd; men då frågan om de förpligtelser med hänseende till ömsesidigt utlevererande a! förbrytare och tiggare m. il, som Sverge ålogit fig i förhållande till Ryssland, i närvarande tidpunkt eger särskildt intresse, ha vi, med anledning af ofvanvämnde tilldragelse, trott os3 böra taga den med Ryssland i detta hänscende ingångna konvention i närmare skärskådande. Den sednast i detta ämne utfärdade kungörelse är daterad den 29 Maj 1852, men inehäller endast att den med kejsaren af Ryssland år 1846 trälfade öfverenskommelse blifvit förnyad. För att inhemta denna öfve-enskommelses beskaftenhet måste man likväl gå ännu längre tillbaka, och det är först uti 1823 års författningssamling man anträfler den ursprungliga och ännu gällande konventionen, sådan densamma blifvit svenska allmänheten meddelad. I koogl. kungörelsen den 30 Maj 1828 inhemtas då att lösdrifvare, tiggare eller förbrytare, som är född i Kejsaredömet Ryssland eller Slorfurstendömet Finland, men ef-. ter 1815 års slut anländ till Sverge eller Norge, kan (likasom dylik person, född i Sverge och anländ till Ryssland c.) Ber. sändes till sitt fädernesland, och bör oo fall varda derstädes emottagen. Såsom inbegripne under benämningen för