Aftonbladet – 5 oktober 1863, sida 2

brytare anses alla sådana personer, hvilka i någotdera af de resp. länderna blifvit vid laga domstol sakfälde för brott eller öfverträdelse af lag. Denna öfverenskommelse, som skulle gälla under sex års . räknad dring förnyad år 1535, att gälla till den 12 Maj 1840; sistnämnde år blef densamma förnyad för tiden intill den 12 Mej 1846, och detta är åter till den 12 Mej 1852, hverefter uti kongl. kungörelsen den 29 Maj sist nämnde år (kontr erad af G. ÅA. Sparre) förklarades att berörde öfverenskommelse med kejsaren af Ryssland blifvit förlängd att forttarande tända till efterlefnad, intill dess ny öfverenskormmelse i nämnda afsceende hinner afslutas. Då man temligen allmänt an!egit att sven ska regeringen genom ifrågavarande kon vention förpligtat sig att till Ryssland öf verlemna en hvar ef denna muekts underså ter, som kunde hänföras (till kategorien af lösdrifvere, tiggare eiler förbrytare, är det icke utan tilltredsställelse man af de anförda ordalagen uti den träffade öfverenskommel sen erlar, att en sädan utleverering väl kan ske, men icke ovilkorligen måste verkstäls, samt att konventionen sålunda väl gif vit hvardera af de kontraherande makterna en rättighet, men icke en skyldighet, utom med hänseende till de återsända personernas emottagande. Man finner vidare att be nämningen förbrytare icke får, efter rysk praxis, utsträckas till för brott misstänkt eller anklagad person, utan att den som kull ölverlemnas måste, förr än detta kan ske, vara lagligen dömd och til brott förvunnen, hvartill slutligen kommer att personen i fråga skall, för alt med fog kunna ån Sverge utlemnas, vara föddi det egentliga ke dömet Ryssland eller Finland. Dessa trenne omstä digheter sakna icke n stora betydelse i en tidpunkt då ryssarnes birbariska och upprörande framfört i Polea och Liihauen drifver skaror af dessa länders olyckliga samt genom konfiskatio ner och mordbrand utarmade invånare i lands lykt, och då, om någon at dessa flyktingar här söker sig en fristad, man kunnat befara att regeringen, i strid mot nationens wilja och den medkänsla för de olyckliga somal drig mera än i detta tall varit berättigad, skulle ansett sig nödsakad att utleverera nå gon som anförtrott sig åt Sverges redlighet och eympatier. Något sidant kan ou, som man ser, icke med stöd af konventionen, j ättas, desto hellre som denna alls icke , ty i annat fall hade naturligtvis detta äfven afryssarne officielt benämnda konungariket blifvit lika med YStorfuretendömett Finland särkildt omnämnadt. Skulle verkligen ry kejsaren hafva i konventionea velat inlägga en annan och vidsträcktare mening, så kan Sverge,som uti Wiener traktaten erkänt Polens sutonomi, icke vara hvarken villgt, förbundet eller berättigadt utt godkänna en sådan åsigt..