Aftonbladet – 3 oktober 1863, sida 2

STOCKHOLM den 3 Okt. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 28 Sept. Att ministeren Bismarck spelat reformaor i den tyska frågan, har i fem dagarutjort samtalsämnet i alla politiska kretsar värstädes. Det finns ännu 1 dag icke nåot tema, hvilket till den grad som detta umenat kritiken. och blott derföre måste jag uppehälla mig härvid. inistören fordrar i sin berättelse till konungen fulikomlig jemulikhet mellan Österrike och Preussen, likasom hon vidare yrkar velo i fråga om fred eller krig. Preussen skall ick2 utan omsvep gå Österrikes ärenden, utan att det gör anspråk på ett dess verkliga n:akt motsvarande inflytande i tyska förbundet. Det förstås at sig sjelf at bvar och en här i landet. Ministören upprepar Lärmedelst blott hvad i ärtionden oatbrutet predikats från alla håll, och derföre ligger icke hvarken någonting nytt eller originelt i nägotdera al dessa anspråk. Nytt och originelt är i ministerens förslag blott yrkandet, nit en ur bela nationens medverkan utgången natonalrepresentation skall undanträvga den af Österrike föreslagna delegerade församlingen. Ett tyskt parlament är en bland de lifligoaste och populäraste önskningarne i Tyskland, och folket hyser seden gammalt den föreställningen, att åvägubringandet at Tysklands enhet är på bästa väg, så snart en kraftig, liberal och ärlig preussiek regering sammanrkallar detta parlament. Men att repimen Bismarck skulle ha låtit förmå sig ill att bringa detta förslag på tal måste örsätta hela det liberala Tyskland i en oförliknelig humor. Man beundrar blott Bismarcks djerfhet att göra demokratiens program till sitt, sedan just ban, fTysklands förlorade son?, såsom representanten von Becker kaliade honom, bittills varit den ursinnigaste af alla Preussens junkrar. Bismarck ställer sig genom anspråket jå ett tyskt perlament på en stånd punkt, som ban sjelf konseqvent utgifvit för högförrädisk och opreussisk. Och huru är det med hans embetsbröder, herrarne von Roon, von Bodelsehwing grefve Lippe, von Mähler, grefve Izenpluz, von Selehow och vreve Eulenburg? be ba alla ej blott ogillat sträfvandena alt bilda ett tyskt parlament, utan äfven på allt sätt trakasserat ella de tjeustemön, hvilka för flera månader sedan önskade detsamma, som herräår chefer nu fött i sinnet. Säsom de äkta polisministrarne ha de beflitat sig om att icke tåla någon tysk fana i den preussiska staten. Om näg af deras tjenstemän umgicks med ty ider, eosågs han tör revolutionär och uppfördes Jå konduitlistan. Hvad betyd.r nu denna plötsliga och ra dikala omkastning? De, som blott någor lunda käovna 41 förhållandena , gifva ett ganska kort svar: Den förmenta omkustningen betyder ingenling!4 Det ef Österrike väckta förslaget om förbundsreform hata våra junkrar äuda in i djupet af sin själ, och de veta, att hela förbundsreformen gått upp i röt genom diras eednaste försiag. Derföre tormulerade de dessa så och ej annorlunda, derlöre upptogo de särskildt det rhatliga paårlementet. Äfven en valpuil skulle detta vara. Den, som så misskänner och missaktor folket som denna bismarekska regim gör, han iubillar siv att folket utan svärigbet kan dragas vid näsan. Men herrarne misstaga sig. Folket, som pu är sysselsatt med förberedelserna till valen, lägger helt enkelt de bismarekska förslagen till handiiogarne och utser till sina blifvavde onsbud de jörra repressentanterpa, vilka äfven vilja ha ett tyskt parlament, men lyckligtvis under andra förutsättningar än de nuvarande ministrarnes, Hvilken törtärlig humbug detta bismarekska parlament är, inhemtar man genom ett enda ögonkast på somma ministrars tidningsorgan. Der kallas, trots det sednuste ministerförslaget, det tyska parlameniet en konstgjord skåderätt, hvilken man nu redan i så många år framsalt på den tyska relormens, eller revolutionsbanketternas bord, och som tjenar till att reta appetiten. Men man skall väl å:er tega bort den på samma sätt som man sait fram dens, Finns det väl större hån och derjemte större motsägelse? Och i denna sndna yttra sig alla de nuvisteriella tidningarne. Men nog härom. Dagen för det bismarckska refoirmförslagets offentliggörande var da gen för dess t etvörelse, och det lättsinne, harmed ministern jåter håna sitt eget opus, kan blott giva det jreussisska parlamentet en ny anledning att uppbjuda äll sin jörmåga att störia denna regim. Äfven den preussska folkrepresentationer är för hrr ministrar endast en skuttafia för de fultigaste avfull och förfastningen kan icke nog nedsmutsas. Under det att den li berala pressen varnas, om hon ej anser den bismarckska statsklokheten för den fulikom igaste, predikar det ministerielia partiet helt öppet i valiörsamlingar så väl som i tidnin sarne nödvändigheten of tförfottningens euspension, hvarpå en kunglig diktatur burde ölja. Då finns det ingen stateprokurator och ingen polispresident som bjuder t1ystnad. Alt är tillåtet hos oss: hån och begab eri mot de tyska furstarne, hån och begaberi mot statens grundlag. Men ve den lföratlare som säg såsom det nu tillgår i, PreussenX, ja, ve den fotograf, sem genom m tafla påminner om att tBismarck såsom stenbocksjägaret sköt tre skotti Gastein och ngen gång träffade ! Den 30 September är drottning Avgustas I ödelsedag. Hon har att glädja sig åt den, mest allmänna aktning, cch detta visste också i rår stiadsrepresentation, hvilken, såsom be j vant är. i förra månaden beslöt stt icke af. l ända några adresser och deputationer i i i let kongi. hofvet, å länge som det bisnarck eulenburgska förbudet häremot är gälande. Stadsfulin ha stätt fast vid ELIS