Aftonbladet – 2 oktober 1863, sida 2

Carl af Montisoreau red hem, sorgsen och bekymrad. Han hade, innan han begaf sig till Viocennes, förgälves samickrat sig med den förhoppning, att Henriks af Guise fruktade namn skulle vara nog att omedelbarligen utverka Marias af Clairvaut utlemnande till denne hennes paturlige och rätt-. mätige beskyddare. Det händer minåre ofta att ungdomen ryggar tillbaka för en öppen strid än för detta leua, men sega motständ, som icke kan bekämpas med våld och som, likt en tung börda på en eldig häst, i början synes vara af föga betydenhet, men slut-. ligen alldeles stäcker hans lopp. Ingen kände bättre än Henrik III att små svårig-. heter, uppstaplade emat den lifliga un2domens önskningar, bättre än ett rent alslag tjena att tämja och kufva dessa ifver; och: etter dessa grundsataey hade han äfven gått till väga med Carl at Montsoreau. i Uti det tillstånd af likgiltighet för allting utom sig sjelf, hvaruti konungen var för