Aftonbladet – 2 oktober 1863, sida 2

rjort det ofvannämnda förslaget på det sätt, tt räntan å de 16 å 20 millioner rdr rmt om banken har utlemnat såsom lån mot vant i fast egendom icke skall höjas, hvarmot ä de lån mot enahanda säkerhet wilka hädanefter utlemnas afbanken räntan kall höjas till 5 proc. Emellertid har äfven i Norge, blkasom hos oss, den åsigten olifvit uttalad, alt banken icke borde utemna lån på fast egendom, men att genomöra en sådan åsigt anses vara med stora vårigheter förknippadt. De flesta bankaflelningarne ) anse sig förpligtade att stunlom bevilja små fastighetslån, hvarifrån likvist bankadministrationen i Kristiania gjort ett undantag, enär den ända sedan 1848 icke har beviljat några nya fastighetslån. I sammanhang med hvad ofvan meddeats torde det för oss vara af intresse att erfara, det räntan å korta papper, hvilken i Norge sedan 1857 är frigifven, dock icke ifverstigit 8 proc., men häller sig vanligen vid 6 å 7 proc., i mån af dessa pappers soiditet, och att således förespeglingarne om räntans uppjagande sedan den blef trigifven, udeles icke bekräftats. ) Norges bank har sitt hufvudkontor i Throndhjem; i åtskilliga andra städer och deribland i Kristiania äro filialafdelningar inrättade. Vi ha fått del af följande kuriösa utdrag ur ett enskilt bref från Köpenhamn af den 29 September: Den 26 dennes hölls på Lyksborg i Slesvig en konfereus af krigsoch premierministrarne i närvaro af konung Fredrik, och fattades vid detta tillfälle beslut om huruledes regeringen skulle förhålla sig med: bänseende till en eventuel förbundsexekution. Det rykte, som på sin tid cirkulerade här, nemligen att vår monark skulle vid sednaste afskedet från Sverges och Norges konung i Malmö hafva till honom yttrat: CFarväl min broder, mottag min tack och, om du vill, min krona; jag nedlägger den med nöje i dina händer, tycktes icke sakna alk grund. Efter sitt besök i Slesvig är han mera än någonsin uppbragt på de tyska furstarne, ty han har med egna ögon och öron öfvertygat sig om, att kärnan af folket i Slesvig är danskt sinnad och önskar tyskeriet dit der pepparn växer och att få lefva i fred tillsammans med moderlandet. Under en liflig diskussion med några af ministrarne, hvilka betviflade ett aktivt bistånd. från England och Frankrike, lärer konune: Fredrik ha yttrat den meningen, att ram icke kunde lita på England, men deremot på Frankrike och Sverge-Norge; men att äfven om dessa makter — hvilket till följd både af egna intressen och föregående vänskapliga försäkringar vore otroligt — skulle; svika Danmark i farans stund, så borde man: möta tyskt våld med danska bajonetter och slåss till sista man både till lands och sjös tJag tror på segern och vår rättvisa sak u skall han batva yttrat, och vet att mina trogna slesvigare i sina hjertan äro danskt sinnade. Att dela Slesvig vore ett brott mot det slesvigska folket, och historien skall icke kunna säga, att den sista regenten sf oldenburgska stammen sönde rstyckade det gamia Danmark. Skulle Vv såsom de svagare, i tidens lopp komwa att ligga under och skulle Frankrike och SvergeNorge tillåta, att Skandinavier,s sydligaste provins, det gamla Syd-Jallund, skall dela Posens, Galiziens och Nord-Italiens öde att eröfras och trakasseras af de despotiska tyska: regeringarne, då stiger jag ned från min trom och proklamerar republiken. — Jag har tillbragt tre är af min ungdom i Schweiz, jag har studerat detta lands lagar och institutioner, och det är min öfvertygelse, att in: tet folk i Europa egnar sig bättre för en republikansk författning än mitt kära danska olkt. Gamrila officerare afskedas, nya inöfvas. och ullt tyder på ott tviste-äpplet Slesvig; kommer att blifva surt nog att bita i.