Aftonbladet – 1 oktober 1863, sida 2

SE WW RESER UF USE RTR BEVER AR ER Bref från Paris, (Från Åftonbladets korrespondent.) Den 24 Sept. Hvad skall blifva af de tre stormakternas nästa steg i den polska frågan? Detta är det spörsmål, som i närvarande stund utgör föremålet för pressens gissningar och funderingar, Furst Gortschakofts svar på vestmakternas noter ligga tu unter allas ögon, och enhvar kän Sfrertyga sig om det rioga eftertryck, som nämnde makter förmått alt gifva åt sina ord. Att resultatet ej skulle blifva något annat än just detta var emellertid lätt att förutse, då Ryssland nogsamt kände, att der i grunden aldeles icke existerade det der goda förständet, den der mycket omordade ok löftesrika ententen mellan 22 koöpererande makterna. Med rätta gisslar ock Em. de Girardin i gårdagsnumret af La Presse den officiösa tidningen Pays för dess fortsatta prat om denna Sentente4 och frågar, hvad betydenhet man kan tillägga densamma, då den ej ens förmått framkalla en enda kollektiv not och lemnat sakerna i satimå skick som de voro för sex månader tillbaka. Skola nu, fråga? man, vestmakterna nöja sig med det svar Ryssland gifvit och upphöra med notvexlingen? Ryssland har temligen tydligt förklarat, att de göra bäst i att sköta sina egna affärer och ej blanda sig i andras. Det är nemligen just genom en sådan opåkallad inblandning, som man ådrager sig tet af vestmakterna omordade Csvåra ansvaretX, och icke derigenom att man, såsom Ryssland gör i Polen, söker att till hvad pris som helst återställa friden inomhus. Vestmakterna, säger furst Gortschakoff, äro alldeles på villovägar, om de tro, ait icke czaren hyser den hjertligaste välvilja för Polen eller icke lika varmt com de önskar, att genom dess pacifcering se alla faror för det allmänna lugnet i Europa undanröjda. Visserligen kan han med dem vara af nägot olika mening i fråga om sättet — hvilket inom parentes sagdt också mer än väl skönjes deraf, att han med ärebetygelser öfverhopar Muravwiew för dennes utrotningsåtgärder mot polackarne — men, menar GBertschakoff, detta är något som endast besticker sig till Rysslands inre förhållanden, och då det visat sig, att Ryssland och vestmakterna i denna purkt äro af olika åsigter, tjenar det till intet att vidare fortsätta skriftvexlingen. Ryssland har sålunda ned stolthet och bestämdhet samt i en ton, som ej är utan ironi, afvisat vestmakternas föreställningar, och det är svårt att ge, huru dessa skola komma ifrån saken annorlunda än genom ett ultimatum, så vida de ej vilja taga den gifna lexan till godo och dermed underkasta sig en förödmjukelse, som bör förefalla isynnerhet Frankrike ganska hårdsmält. Detta är den åsigt, som i nästan alla både franska och engelska tidningar uttalas, och man är på båda sidor om Kanalen ytterligt uppbragt öfver att Ryssland vågat föra ett så trotsigt språk och så litet respekterat vestmakternas mer eller mindre markerade hotelser. Som vanligt, när något al vigt är på färde, spelar den engelska pressen sin egen, vågot litet i det ko miska gående roll. Man erinre sig huru densamma, vid tiden för det famösa februarifördraget mellan Ryssland och Preussen och då negocialionerna till Polens förmån voro på väg alt öppnas, förespeglade Frankrike sannolbkheten af en landvinning för den händelse att det satte sig i spetsen för ett krig mot nämnde båda makter. Det dröjde dock ej länge förrän der blef ett helt annat ljud i pipan och en total scenförändring. Nu, då förhållandena återigen blifvit kritiska, är den engelska pressen på nytt framme; för att känna sig för och om möjligt skjuta Frankrike framför sig. Denna gång heter det med anledning af de Gortschakoftska svarsnoterna: Hvad skall väl Napoleon säga om allt detta, och hvid tänker han företaga sig? Kan väl Frankrike anse sig värdigt att fördraga ewt sådant språk från Rysslands sida?4 Hvad deremot England tänker att företaga, eller om det har mindre skäl att finna sig förnärmadt än Frankrike, derom lemnas just ej mycket besked. Väl påstår Times, att Rysslands förmätenhet är alltför stor, att den skul!e kunna lemnas onäpst och att det nog skall få skäl att ångra den, om icke förr, åtminstone nästa vär. Men dylika skrämskott från det lägret har man numera blifvit alltför van vid, att man skulle fösta någon vigt vid dem. För öfrigt är det långt till våren. (onan dess kan diplomatien hinna att mer än en gång blanda om sina kort. Innan desa san Polen ha förblödt, och det vore en löjighet om vestmakterna då ville uppträda ör att hämnas dess mord, när de tillförene sjelfva verket ipgentiog gjort för att hinIra det. Eget nog, ehuru utmanande ock Ryssands uppträdande denna gång varit, göra ig dock hät på platsen farhägorna för ett rig mindre gällande nu än förut under nesociationernas pågå: nde, då många gånger let mest obetydliga och obestyrkta rykte öranledde betydliga fluctuationer inom börsreriden. Detta har väl emellertid sin grund leri, att man anser den långt framskridna rstiden ensam för sig lemna en borgen för redens förtfarande tillsvidare, Dessutom inner det af La Patrie först framkastade örslaget, alt erkänna Polen som en krigföI ande makt, med hvarje dag alltmera teräng och bidrager i sin mån betydligt att ninska krigsfarhågorna. Man ser remligen detta förslag en utväg för vestmakterna il tt draga sig ur den diplomatiska förlägenhe1 1 f en, utan att förklara Ryssland krig. Både ngelska och franska pressen omfatta det med rycken värma, och man har i dessa dagar itt ett ganska giltigt skäl att tro det vara;i illadt äfven at Napoleon. Efter det att! en 20 dennes Moniteuren publicerat Gortchakoffs svar med åtföljande memorandum, 4 mehöll samma tidning den 22 äfven pol-!(