Aftonbladet – 26 september 1863, sida 5

STOCKHOLM den 26 Sep Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 21 Sept. Rättegånzen mot de sju redaktörer, hvilka strax ef:er den beryktade pressordonnansens utfärdande afgålfvo en förklaring öfver densamma, har följts med stor uppmärksamhet af alimänheten. Det kunde naturligtvis ej slå fel, att de frikändes, men genom denna handling af rättvisa har begripligtvis icke regeringens hela förfarande kommit i glömska. Af ursinnighet mot pressen skyr hon icke en gång skandalen, och någonting annat har rättegången mot redaktörerna i Berlin icke varit. 1 landsorterna, der åtal likaledes väckts mot de redaktörer, som anslutit sig till ofvannämnda förklaring, bar målet på flera ställen icke upptagits af domstolarne, ja, jag kan till och med berätta, att den äldsta och infly.elserikaete junkern i Preussen, presidenten i Magdeburgs appellationsdomstol Otto von Gerlach, helt kort afspisat prokuratorn derstädes med den anmärkningen, att ingenting vore naturligare än protest mot all orättvisa, och pressordonnansen var uppenbart ett intrång i pressftiheten. : Nu är landtdagens öppnande att vänta inom sex veckor, och enligt författningen är regeringen förpligtad att genast? framlägga den skamliga ordonnansen för kamrarna. Detta skall hon väl också göra, och hvad som vidare kommer att inträffa, ifall representantkammearen förkastar densamma, tror man sig redan ha hum om inom regerinaskretsarna. Enligt författningen gäller ordonnansen icke längre fiån det ögonblick, då endera af kamrarna afkunnat sitt veto. Men man är fullt och fast öfvertygad om, att Bismarck ändock icke skall återkalla den. Han lär ämna förfäkta den satsen, att alla vederbörande måste vara ense derom. Och hvad återstår väl då för landet? Det har utom denna bismarcktka regime till på köpet att dragas med den skam, som den tillfogar det. : För öfrigt ha, trots all brutalitet och våld, hvilka ensamma tyckas fälla utslaget, våra regeringskretsar blifvit betagna af en rådlöshet och konfusion, som är så stor, att man deraf skulle kunna föranledas att hoppas, att dessa företeelser vore början till en ganska allvarsam ministerkris. Icke en gång junkertidningarna kunna lävgre förneka att en söndring Törefinnes. Man lär ännu vara tveksam, huruvida en proklamation till folket skall utfärdas i anledning af de nya valen till representantkammaren. Från den ministeriella sidan medgifves det öppet, att åsigterna härom äro mycket delade. I en sådan proklamation skulle man ej gerna kunna undgå att vidröra den tyska reformfrågan och ännu mindre budgetfrågan. Men hvad skulle man väl säga derom, då tll och med ingen af ministrarna vet huru man skall bete sig, och om det blott berodde på dem ensamt, ginge det ändå an! Men, såsom det tyckes, är det mycket svårt att få saken uppgjord med konungen. Han bedritver politik alldeles efter eget godtfinnande, och hvarthän detta syftar finser man bäst af hans samtal med öfverborgmästaren i Crefeld. Kaommer man att åter välja Sybel?? — Jag kan ej förtiga att det blir fallet, E. M.? — Och konuogen lemnade perronen med orden: ?Den karlen, som knappt varit ett år tillbaka i Preussen! Hade jag vetat det, skulle jag ej ha kallat honom. Berätta det!? I anledning häraf framställer sig ovilkorligen den frågan: Hvem och hvad är då denne Heinrich von Sybel? Han är en af Tysklands bästa historici, om han icke är den förnämsta af dem, och hvad hans karakter angår, så står h:n så högt, att ingen kan mäta sig med honom. Sybel skall veta att smälta detta anfall så väl som så många andra, och hans fädernestad Crefeld skall helt enkelt återvälja honom. 1 de vestra provinserna skall valet i allmänhet utfalla ganska afgjordt. Det katolska partiet har föga utsigt, derföre att det är Österrike tillgifvet, och emedan de konstitutionella nästan icke heller ha några anhängare, så kan man derföre för första gången vänta en fullkomlig seger för framåtskridande-partiet. Här i Berlin och i de öfriga stora städerna är det på samma sätt. Man ämnar till och med rösta på män, som tillhöra det gamla demokratiska partiet från år 1848 och hvilka till en del lefva ilandsflykt utomlands, utan att ha förlorat sin preussiska medborgarerätt.