Aftonbladet – 15 september 1863, sida 3

noga om förhållandena på stället, och fann dem sådana, som få godsegare efter en så lång frånvaro kunna hoppas; hans läntagare och vasaller voro i allmänhet nöjda och belåtna, ingen hade under det han befunnit sig borta blifvit illa behandlad, inga klagomål framfördes öfver förtryck eller ntpressningar, och änskönt der funnos flera, som hade sin lilla ansökning att framställa om någon eftergift eller fördel för framtiden, ingick dock deruti intet som hade afseende på det förflutna. Samtidigt härmed anmäldes till honom, att han för sin egen räkning hade att tillgå icke blott en ansenlig besparad summa i penniogar, utan äfven varor och produkter till högt värde, att stora sträckor i hans skogar stodo färdiga att utbuggas, att ull från fårhjordarne för flera är tillbaka väntade på försäljning, att större delen af grufvors och smedjors afkastning likaledes var upplagd, och ait sålunda en verklig skatt, tom för ett oerfaret öga syntes alldeles outtömlig, var att omedelbarligen envända efter hans odtfionande. Nyckeln till denva gåta fanns deruti, att hans gods hade varit lemnade till förvalt ning åt de gamle-trogne tjenare, som från fader dill son hede tillhört hang moders hus; och länsväsendet eller feodalsystemet bade, om icke annat, dock det goda med sig, alt Kerrens och tjenarens fördelar vore nära förkvippsde med hvarandra, så attendast uppenbart oförstånd eller en sädan låg nedrighet, hvarpå exemplen lyckligtvis äro sällsynta, kunde förmå den ena att göra nå got till den andras skade. Då han talade med slottsfogden om fol kets benägenhet eller lämplighet för krigs tjenst och frågade honom, om det skulle läta sig: göra att sammanbrin: a och utrusta ett hundrade man till häst inom en månads tid, skrattade. den gamle mannen bjertlig och svarade: Nådig herre, ljudet af den stora stormklockan, som jag, Gud vesredof. icke hört mera än epcenda gång i min lifs.