Aftonbladet – 14 september 1863, sida 2

imse sidor. De Stockholwska sångföreninarne anlände lyckligen och väl till hutfvudtaden omkring kl. I e. m., elter att på wemresan, liksom på bortfärden, ha på flera tällen blifvit helsade med kan t, hurraop och andra tecken afuppm mhet och rälvilja. Blandade känslor och intryck under en sommarresa i fåderneslandet. IV. Ptt trögt folk, fullt af hetsigheter. Ehrensvärd har för längesedan karakterierat oss sålunda, och i sjelfva verket! likjelsen haltar mindre än de flesia sådana. Vi behöfva ofta ett halft århuatdrade jå ;8s för att göra en enda vändning, för att rundligt tänka Jå en viss , för att låta len allmänna öfvertygelsen flångsamtmogna? solen, för alt fatta detta stora beslut, som allas ett tuppfjät framåt. Represeotationsreormers historia är ensamt ettullräckhet talanle bevis härpå. Men när vi sålunda hafva hviat oss och betänkt oss och vändt 0388 om vå hufvudgärden och siräckt på srmar och ven och tittat ett par hundrade gåvger på lockan, händer det, att vi plötsligen, vär veriden minst väntar def, rosa opp med en art, slånga nattm i att damnet ryker efter, och börj få att sudar och menniskor göra stora derät Det är uppenbart, att vi för närvarande efinna o0s3 i en dylik tidpunkt af nppvak: ande och lefnadslust. Ar 1345, när hela: Juropa rörde på sig, då gnuggade vi 088 visserligen litet i ögonen och såg på klocn, men vi vände oss endast om på bädlen och slumrade så smått in i ade det danska folket alla gr h lät oss bli etter. nu ser det ni som om vi på en gång icke blott skulle hinna upp de goda danskarna, utan segla. örbi dem med ens, De hafva ännu i dag cke kommit längre, t. ex. med ordnandet af sin kommunalstyrelse, hvilket dock vid srundlagens instiftende ver en utirycklig förinsättning, vi hafva under tiden fött vära andsting tullt organiserade: det är icke omöjigt, att vi till och med skola hinna få en ny representation på benen, förrän den dan ska riksdagen åter lyckas blifva en sanving, hvad den tyvärr redan i många år på intet vis varit. Det rörer sig för ögonblicket mycket saker i hvar enda vrå af det gamla Sverse, det arbetas, spekuleras, vågas. Man behölver endast i förbiferten titta in här och der i våra provinser, för att öfvertygas om hur den allmänna andan har kommit i farlen, hur företagsamheten för hvar dag eröfrar nya terränger, hur det har vuxit kraft i armarna och mod i sinnena. Vi äro tröga inom det större omlånget af tid, inom århundradet, men vi äro hetsiga inom ögonblickets rymd, vi försumma tillfället mången gång, men vi veta at laga vår skada igen förr eller senare, och det är detta, som ådar oss och håller 083 uppe som nation Vi alska mindre det jemna och lugna framitskridandet, än den fördubblade ansträng ningen ryckvis och stundtals. Men när tilen kommer till denna ansträngning, då går let också fort och med ett märkvärdigt couage. Detta vårt egendomliga sätt att söka iervinna på en gång hvad vi försummat unler längre tider framstår då i tusende ingar och hela vårt inre skaplynne afspegar sig i dessa. Jag har icke här för ögonen alla de små wetsigheter i sederna, hvilka odestridligen ocksä ha sin betydelse i fråga om vårt folks arakteristik, men dock äro af underordnad igt, jag tänker mig närmast farten och anatsen i hvad som är det egentliga framåt kridandet, hela den inre utvecklingen. Det ir ganska sannt, och det kunde skrifvas en rskild artikel deröfver, att lixsom frans nannen, enligt Rosensteins målande utsago, ir en butelj framför alla andra nationer, å äro vi i vår tur åtminstone ett glas punsch ramför diverse andra folk; det har frappeat mig nu, elter många års vistelse på an ra sidan Sundet, hur i Stockholm allting år fort, fortare åtminstone än jag ilång tid arit van vid, droskorna skena, der dei Köenhamn släpa sig fram; vaktparaden rycker fver Gustaf Adolfs torg upp som till storm ing med en musik i bataljtempo, der den anska paraden ttrvekker op öfver kongens lytorv utan aldraringaste bekymmer eller jäsk; dessa femtio små ångbåtar, hvilka likt ändor flyga öfver strömmen och Mäleren ors och tvärs, vittna tillräckligt om hur ela verlden har brådtom, medan i den dan ka hufvudstaden knappast en elier par dyka kunnat bära sis; de gamla vedkärrorna amla fram med ett gny som närmar sig koj, (och såtillvida visserligen icke äro till ynnerlig fromma för Stockholms anseende fråga om högre civilisatioo), men äfven etta karakteriserar dock stadens lynne på tt vis. Menniskan lefver, i det hela taget, rtare i Stockholm, än i Köpenhamn, och et är i sanning beundransvärdt, hvad allt om, t. ex. i fråga om lekamlig njutning, kan edhinnas en eftermiddag på Hasselbucken; rveringen på alla värdshus och kafter går esvindare, sjeliva konversationen löper qvic are undan, på samma sätt som de svenska Tnvägstrainerna, på samma sätt, som seelsällskapets lustjakter, (då och då en köl vädret, men never mind!) men jag hålYr mig, som sagdt är, icke så särdeles vid lit detta; vi hafva asnat att observera och udera. Jog har hört en och annan anmärka, att et hila jernvägsstycket mellan Mullsjö och önköping ?stått alliför länge på, så att betet härmed ?nästan oförsvarligt sölat:; g skall icke afgöra, om klagomälet har äl för sig, måhända hafva naturhinderna wit sådana, att äfven den bästa vilja icke imnat mera förmå. Men låtom oss lemna räkningen alla dylika smådeteljer ochia llre betrakta saken litet i stort. Obe-i9 ridligt är, att vi dock nu resa på jernväglv elian Göteborg och Stockholm på en dagsla I och hvem skulle ha drömt derom törjg dast tre är sedan? På liknande sätt kom;4 a vi genom en liten jemförelse mellan nujs h nyss till slående upptäckter och resulter 1 ganska mycket. Man behöfver icke t :ra en gubbe för att kunna anställa dessa?