Aftonbladet – 11 september 1863, sida 3

ädelmodig mot honom, göra den största uppoffring, hvartill en mensklig varelse någonsin kan förmå sig. Han såg en stund tankfull ned framför sig, men han var till sin natur allt för öppen och oförbehållsam att uppsåtligen vilja dölja sina känslor för en person, som synbarligen omfattade honom med så mycken välvilja, som hertigen af Guise, och han återtog derföre: Om ers högher vill anspela på några förhållanden i mitt enskilda lif, hvarigenom jag blifvit föranledd att påskynda mitt uppträdande såsom deltagare i det borgerliga kriget, utom de vigtiga orsaker dertill som jag redan anfört, så kan jag icke neka att sådana finnas och att jag, oaktadt det i alla fall varit mitt beslut att förr eller sednare anmäla mig att taga fjenst hos ers höghet, icke skuile hafva dem föruton kommit hit så hastigt och oförmodadt som nu skedt. Hertigen smålog vänligt och sade: Jag kunde tro det, min bästa grefve, och jag väntade icke heller något annat svar af den uppriktighet och sanningskärlek jeg hos er lärt mig att vardera. Ni skall: nu få. veta hvarlöre jag gjort er dessa frågor. Säg mig, har icke en viss min familj tillhörande ung person, som funnit en tillflyktsort på slottet Montsoreau, någon del utidet beslutnitagit 24 tHon har det, ers höghet, svarade Carl af Montsoreau; likväl icke i den mening vi tyckes åsyfta. Med ett hjertligt skratt fortfor hertigen: Helt visst har väl Maria af Clairvaut såsom vanligt, äfven emot er, spelat den förbehållsamma och låtit er förstå, då det redan kom för sent, att hon var bestämd för klostercellen. Men förlora ej modet för det unge man. Hittills bar hon visserligen all. tid ansett sig, uti allt hvad kärlek angår, vara kall som en is och hård som den värsta qvarnsten, men hon är med allt detta också en beskedlig, god och uppriktig flicka, och i två bref som jag fått ifrån henne, det ena för någon tid sedan genom er egen be : medliog, och det andra i går med en sär