Aftonbladet – 11 september 1863, sida 3

Om räntefribet. Denna fråga, som nästa lördag förekommer till afgörande hos riksstånden, är af den vigt, att den icke bör lemnas ovidrörd af pressen. Väl synes det som om, sedan man vid denna riksdag antagit grundsatsen om en fullkomlig näringsfrihet, detta borde gälla företrädesvis penningekommersen. Väl har man i vårt land omsider kommit till insigt derom, att näringarne bäst befordras genom konkurrens, att priserna å varor endast och allenast bestämmas af tillgång och efterfrågan, men icke kunna nedsättas gevom annat än fri täflan, som sporrar massan ull verksamhet; väl har man ötvergitvit tanken på :tt genom taxor på andra varor — och företrädesvis borde man väl hafva stadgat sådana för bröd m. m. — nedsätta priserna. Men att sätta taxa på penningar vill man icke gerna afstå ifrån. Vanans makt är svår att besegra. Likasom men viskorna, enligt historiens vittnesbörd, oftast börja med att beherrskas af villfarelse, innan de komma till insigt om sanningen, så har sanningen här att kämpa med två makter: egennyttan, som vanligen förblindar, och vanan. Dä dessa begge makter förena sig, alstra de och underhålla fördomar som motarbeta de ögonskenlist nyttigaste reformer. Erkänner man att friheten i allmänhet befordrar hvarje näring och gagnar menskligheten; hvarföre skulle denna regel icke gälla penningecirkulationen? hvarföre skulle man i penniogetransaktioner icke medgifva frihet i aftal? Om en jordbrukare — det är nemligen dessas intresse man säger sig förfäkta — har gjort en upptäckt, hvars tillgodogörande skulle gitva honom en inkomst af 15 proc. å det deri nedlagda kapital, behöfver låna detta och, för att komma i åtpjutande deraf, ville dela med sig haltva inkomsten åt sin granne, som deraf äribesittning, eller som kunde och ville upplåna det till 5 proc. om han af uppfinnaren finge 77, — bör man förbjuda dem att sluta detta aftal? Skadar man icke derigenom (Insändt.)