Aftonbladet – 11 september 1863, sida 3

skild kurir, talar hon om er och de tjenster ni har bevisat henne, uti ordalag som andas en hög grad af välvilja och tillgifvenhet. Jag vill derföre icke säga att ni redan har vunnit hennes hjerta, isynnerhet som den fästningen icke låter taga sig vid första stormning, men jag tror dock att ni skall kunna förmå den till kapitulation, och i sådant fall har ni mitt ord, att ni och ingen annan skall der bli kommendant. Det finnes ingentiog så grufligt häri verlden eom då en vän söker truga oss att töm ma glädjens bägare utan att inse eller veta att vi icke böra, icke våga, icke kunna föra den till våra läppar, eller då tillfälligtvis orå, som yttras till vår uppmuntran, endast åter framkalla för vår inbillving, uti mera lifliga färger än någonsin, de sanna taflor som hoppet förut målat, men som nu, sedan den glada utsigt de föreställde för alltid försvunnit, endast göra sorgen och saknaden mera bitter. Fruktansvärd var frestelsen, ängestfull var striden inom den unge grefvens bröst. Sjelfva den lede fienden skulle icke mera kraftigt kunnat uppmana honom att bryta alla sinr föresatser, än hertigen af Guise nu gjorde genom hvad han yttrade i den bästa afsigt. Deriblanud fanns dock något som återkallade i Carls minne de omständigheter hvarigenom hans beslut att uppoffra sig för sin broder bbhfvit framkalladt, och detta gaf honom styrka att framhärda deruti. Om hertigen sagt att han redan egde Marias kärlek, så hade sannolikt alla hans föresatser ramlat, men det i sådant afseende framkastade tviflet erinrade honom endast allt för lifligt om hans egen svikna förhoppning derom. Hertigen af Guise såg med icke ringa förvåning hans tvekan och kunde omöjligt fatta orsaken dertill. Slutligen. då Carl icke syntes vilja bryta tystnaden, utbrast han misslynt: Jag trodde att mitt anbud likväl förtjenar ett svar. Jag iar talat till er såsom jag icke skulle velat tala till någon annan man med mindre än furstlig värdighet ihela Europa.