den okufliga lidelse, som intagit hans bjerta, kändes i detta ögonblick mera djupt, mera mäktigt, än någonsin, i och med detsamma som i hans minne återkallades det tjvalfulla beslut, han tagit, att uppgifva alla sina förhoppningar, att afstå från alla bemödanden, äfven de, som hade den största utsigt till framgång, att vinna den högsta sällhet, hvarom han kunnat drömma, och att uppoffra åt sin broder, sin sjelfviske broder, de fördelar, som med all rätt endast tillkommo honom sjelf. . Blodet flydde från kinderna till hans hjerta; likasom för act gifva det mera kraft att öfvervinna stundens ångest och frestelser. Hertigen af Guise, som såg hans förvirring och måhända orätt bedömde dess grund, klappade honom på axeln och sade: Frukta ingenting, min ädle vän. Låt oss nu begifva oss på väg. Jag väntar i Rheims vigtiga underrättelser, som sannolikt komma att päskynda utförandet af mina planer.4 ELFTE KAPITLET. Under de två dagar, som följde på de händelser, vi nu beskrifvit, hade Carl af Montsoresu knappt erhållit något tillfälle att tala med hertigen af Guise, i anseende till den mängd personer, som ständigt omgåfvo denne, och gjorde hvarje förtroligare meddelande omöjligt. Han bodde väl i samma präktiga palats, som begagnades afhertigen då denae uppehöll sig i Rheims, han åt vid hertigens taffel, han var tillstädes vid alla de audienser, som gåfvos åt adeln i staden och trakten deromkring; men den ständiga brädskan med anordningar af alla slag, den oupphörliga kurirvexlingen med Paris och Nancy, emoltagandet och afsändandet af ref, de stundliga öfverläggningarne med let högre presterskapet och armåns befäl ipptogo hertigens hela tid och lemnade hoiom hvarken rast eiler ro. Slutligen den tredje morgonen, då den inge ädlingen frukosterade hos hertigen, i ällskap med:hertigen af Nemours, baronen :