Aftonbladet – 11 september 1863, sida 2

JEN es Det är nu åttonde riksdagen å rad, vid hvilken frågan om fri ränta i en eller annan form utgör föremålet för rikets ständers öfverläggningar och beslut. Vid de flesta af de förflutna riksdagarne hafva ridderskapet och adeln samt borgareståndet bifallit, men de öfriga stånden ä pskjatit frågans lösning, Vid en riksdag bar Dorgareståndet ingått särskildt med en underd: skrifvelse i ämnet och vid den påföljande riksdagen aflät K. M:t proposition, som dock icke vann ständernas bifall. Af alla de framställningar och förslag syftende till räntans frigifvande, som blifvit afgifna, är otvifvelaktigt det nu af bankoch lagutskottet framlagda det ment inoderata. De hufvudsakligaste invändningar, som blifvit tillförene gjorda, nemligen att inteckningerne skulle blifva uppsagda och att ingen näring, hvarken handel eller industri, kunde i längden tåla en hög räntefot, hafva blifvit undanröjda genom bestämmelserna, att skuldebref, förskrifvet med högre ränta än 6 på hundradet, ej må intecknas eller förses med hypotek uf inteckning i fast egendom och att fri ränta endast är tillåten i skuldebref på viss tid, högst 6 månader, hvadan alla stående skulder, af hvad namn och beskaffenhet som helst, ej tillhöra denna kategori. Väl invändes, att den intecknade skulden kan uppsägas, för att komma i åtnjutande af fri ränta, men vid närmare påseende förfaller den anmärkningen helt och hållet, ty den intecknade skulden är så mång: dubbelt större än den rörliga skulden, att om blott en mindre dei derat uppsades, för att ånyo utlånas mot namn och reverser, så skulle räntan i allmänna penringmarknaden snart falla till en punkt, vida under den vanliga. Dessutom mäste man besinna, alt den som uppsäger sina intecknade kapitaler, för att utlån cem mot reverser utan inteckningssäkerhet, blottställer sig för en ökad 1iisk. I de flesta fall skulle den ökade risken, att förlora både kapital och ränta, alldeles icke motsvaras af en tillfälligtvis högre ränta. — Men medelräntan i den rörliga penningmarknaden torde icke kunna antagas blifva högre än hvad den varit hittills. D:t uppgifves väl, att kapitalisterna äro ifriga för att få räntan fri, i förboppning att erhålla en högre ränta, men vi äro förvissade om, att de affärsmän, som röra sig med stora summor upplånade pettningar, äro minst lika eaogelagna om frågans lösning. Och hvarföre? Jo, emedan hvarje person, som drifver handel eller idkar någon näring, löper den största fara när penningetillgången är upprymd till 6 procent och inga penningar vidare stå att erhålla till något pris. Då inträda tvångsförsäljningar till ruinerande uaderpris. Detta är anledningen hvarföre de skuldsatte äro lika angelägna som de kapitalegande att erhålla fri ränta. Det af dr Sandberg gjorda förslag, att hvilken ränta som helst skulle få förskrifvas, men icke utsökas, är välmenande men oantagligt, af det enkla skäl, att det rätteligen torde kunna anses olagligt som ej ytterst i tillämpningen kan med lag genomföras. Riksarkivarien Nordström, som alltid förfäktat den vigtiga satsen, att diskonto är fritt, har nu i sin reservation äfven med-1 gifvit, alt räntan må göras fri på 3 månaders papper. Det är alltid ett steg i en god riktning, men det torde vara tvifvel underkastadt huruvida det blir till låntagarens fördel, att i ett land, der allmänna affärsbruket och klimatiska förhållanden gjort försäljningar på 6 månaders tid till de mest vanliga, införa sådana stadganden som ofta nog skulle tvinga till en omsättning. Det förtjenar för öfrigt anmärkas, att motståndarne till räntefriheten numera knappast våga ur rättssynpunkt bestrida densamma. De tega i stället sin tillflykt till förespeglade vådor at öfvergången och till den ännu i ämnet rådande opinionen, hvilken förme-l nas icke böra stötas för hufvudet. ; Vi ha redan här ofvan påpekat, att det nu föreliggande förslaget till den grad tagit hänsyn till alla de yttrade farhågorna medi. afseende på öfvergången, att detsamma , medgifver vida mer åt räntefrihetens mot-:; ståndare än åt dess anbängare, och vi fråga l, för öfrigt om man skall i evighet uppskjuta en åtgärd, hvars rättvisa och absoluta rik-( tighet man medgifver, endast af farhåga li för olägenheter at öfvergången? Huru skulle j: på det sättet något enda framsteg kunna , göras? Måste icke ovilkorligen, så vida för-! ändringen någonsin skall ske, alltid en öf-!( vergång ega rum? Och ärieke öfvergången ett hastigt öfvergående tillstånd. medan reformen afser en lång framtid? En samvetsgrann lagstiftare bör icke förbise kommande 1 tidehvarts och slägtens fördel, äfven om den 1 skulle köpas med en öfvergående olägenhet r för ett ögonblick. Dessutom äro i före-( varande fall inskränkningarne så betydande, !t att framsteget i sjelfva verket endast är ettl!g uppfjät och blott innefattar ett sent omsi-lt der gifvet erkännande åt principen, hvarit g n e d e g 1 3 e d E f senom man visar, att man äntligen brutit med den från orienten härstammande förlomen, att det är en brottslig gerning att mot ränta öfverlåta på en annan nyttjandeätten af det slags egendom som har form ut penningar, medan man. opåteldt kan i form af arrende, hyra m. m. taga ränta af Vi annen egendom Det invändes vidare, att allmänna opinionen icke är mogen för reformen. Såsom vevis pekar man på bondeståndets förnyade sånger beslutade afslag, och man tillägger, utt om man skulle fråga sig för hos allmogen, skulle den uttala sig emot refornen. Iooen kan hysa större aktnino än vi .