Aftonbladet – 11 september 1863, sida 2

för den allmänna opinionen och ingen kan lifligare än vi önska att den må göra sig gällande i lagstiftningen. Men vi förstå mot den allmänna opinionen det kpplysta all männa tönkesättet I lohdet. Mos det störa massan kak, ännu åtminstone, Offa råda okunnighet, fördömar öch lidelser, som de vore högst beklagligt om de skulle få göre sig gällande i lagstiftningen. Vi fråga, ex empelvis, på hvad ståndpunkt man tror at folkundervisningen skulle befunnit sig ilan det om man företagit sig, innan folksko lorna inrättades, att gå från stuga till stuge för att inhemta den allmänna öpibionent. ämnet? Folkskelof skulle säkert icke nu he funnits och troligen aldrig kommit till stånd. Lyckligtvis tog den upplysta opinionen hanc om saken och åvägabragte ett annat resul tat. Också är stiftandet af lagar anförtrod: åt landetsij yppersta, icke åt den stora massan. i Vi skulle kunna anföra många exempel sådåna som det nyssnämnda, men vilja blot tillägga ett enda, emedan det bör kunna sen teras af jordbrukarne, hvilka äro den ifrå. gavarande reformens förnämsta motståndnre, Under dyr tid och spanmålsbrist uteblifver ännu aldrig från den etvra massans sida er stor bitterhet mot dem, som ha spanmål at sälja och taga för densamma det pris de kunna betinga. Man kallar dem kornjudar. man öfverhöljer dem med förbannelser, och om i sådana ögonblick det elags alitänina opinion, om man nt så gt åberopar. finge pöra sig gällande, så skulle de s. k. körnjudarne tvingas att sälja sin vara för det pris, som den upphetsade opinionen behagade bestämma. Herrar jordbrukare inse troligtvis allmänt nog, att följden dera! skulle blifva, att all tillförsel atstadnade. och att det folk, som dikterade en sådan ler, långt ifrån att få köpa bröd till det pris det behagade dekretera, istället komme att hemfalla åt hungersnöd. Men man vill icke inse, att taxan på varan penningar ät till sin grund och sitt väsen lika orimlig som taxan på varan sponimål, och att skri ket met procentarhe är lika korttänkt, som skriket mot kornjudarne. Att penningtaxan icke, eåsom en taxa på spanmål, förmår ästadkomma total brist, kommer sig helt enkelt deraf, att i afseende å penningen lagen kan vida lättare kringgås och Yerkligen också i alla tider och på otaliga vägar blifvit kringgången. Men man må derföre icke) inbilla sig att den blifvit utan allt inflytande. Penningen gör icke utan god betalning de omvägar på hvilka man tvingar den io. Taxan, d. v. s den fixa räntan, har oundvikligen bidragit att minska till gängen och fördyra penningathie, och om en icke förmått åstadkomma en total penningdbrist, har den dock sin dryga andel i den penningnöd, öfver hvilken man häri landet så mycket klagar. Ett bevis, hurå mycket opinionen numera gått framåt i detta ämne hos oss, ligger emellertid ofelbart deri, att personer af stort anseende numera stiga upp och utan tvekan omförmäla huruledes de varit med om at kringgå lagen. Detta vittnar huru vanmäktig den i sjelfva verket numera är och huru högt på tiden det är att den reformeras. Gjordes mera vittnesbörd behof, så ha Sverges rikes sländer dragit försorg om att lemna det då de, sjelfva sättande åsido sin egen lag, först upplånade penningar till vida högre fäbta än den, som är i lag be. stätnd såsom den gräns der ockret börjar, och sedermera till svenska medborgare utlånade penningarne till ännu högre ränta. Vid detta tillfälle erkände staten i handling. att omständigheter kunna inträffa då det för den enskilde är förmånligare att Tå låna penningar till hög ränta än alt genom total brist på petiningar tvingas till bankrutt och ruin. Kan icke tiden nu vara inne att er känna på papperet hvad man för så länge. sedan erkänt de facto? — room