Aftonbladet – 7 september 1863, sida 3

nipgen vore att ftörena denna ganska betydliga kommunikationslinie med Götha kanal, ett företag som talaren i sig sjelft ansåg vara af den vig att detta redan för sig, förutom opinionen i or ten och de betydliga uppoffringar man der gjor! för denna kommunikation, borde innebära till: räckligt skäl för understöd från statens sida. Hrr Ditzinger och Hierta yrkade på antagandet af hr Nordenfelts reservation, som afser byggandet af en jernväg i stället för den föreslagna kanaliseringen och androgo bland annat som skäl härför att statens jernväg, den östra stam: banan, torde komma att dragas nära dessa trakter, då en förening med densamma blefve lätt och af oberäkneligt värde. Dessutom upplyste den sednare talaren derom att den föreslagna kanalen möjligen aldrig gått igenom i utskottets plenum, såvida kl vid denna frågas afgörande ett par personer, hemma från Östergötland, såsom suppleanter tagit säte och stämma i utskottet. Hr Wallenberg kunde ej gilla en dylik afbruten kommunikation som i hr Nordenfelts reservation afses, utan hade röstat för kanalen, men önskade nu emellertid på redan anförda skäl återremiss. Af samma åsigt var hr Murån. Hr Ekholm hade ej deltagit i statsutskottets bi slut i denna punkt. Kunde ej heller gilla detsamma, Trodde att saken mycket väl tålte vid att ytterligare tänka på, såg derföre ingen fara i att uppskjuta densamma till nästa riksdag. Yrkade af dessa skäl afslag. Sedan diskussionen förklarats slutad blef punkten utin votering till statsutskottet återremitterad. Derefter föredrogs 33:dje punkten, angående kanaliseringen utaf Luleå elf och upptog öfverläggningen derom det öfriga af aftonens plenum. Frågan blef nemligen föremål för en längre och animerad diskussion, för hvilken vi här gå att i korthet redogöra. Utskottet föreslår, att, för verkställandet af nödiga rensningar i Luleå elf samt anläggandet af kanaler med lutande planer förbi Hedens och Ede forssar, för att derigenom erhålla oafbruten kommunikation från Luleå till Storbacken, måtte anvisas ett anslag, stort 852.000 rdr, utan återbetalningsskyldighet, mot de vilkor, att sedan bolaget på sitt tillskott fått 6 procents årlig ränta, staten skall erhålla det öfriga, till: dess statens bidrag blifvit till fullo guldet; att bol et skall tillskjuta sin andel i byggnadskostn en i samma förhållande som statsbidraget lyftes, samt att taxa för kanalafgifterna af K. M:t bestämmes. Tvänne reservationer åtfölja utskottets förslag, nemligen pro 1:2 af frih. Ugglas som föreslär satt de medel som för detta ändamål kunna blifva beviljade endast i det fall må utgå att aftal, som af K. M:t förklaras giltigt, tlifvit afslutadt om anläggande inom viss, af K. M:tbestämd tid, utaf jernväg emellan Luleå elf och Gellivara malmfält, samt pro 2:o af hr Berger, med hvilken hr Hierta i det väsentligaste instämt, och hvari tillstyrkes, att för anläggning af en jernväg förbi Hedens forssar ij Luleå et måtte anvisas en summa af 93,000 rdb, att utan återbetalningsskyldighet utgå till det bolag som åtager sig utförandet deraf. Diskussionen öppnades af hr Ekman som förklarade sig ej kunna rätt fatta, hvartil ifrågavarande dyrbara anläggning skulle gågnay ej vore den behöflig för trävaruhandeln. För densamma vore timrets flottning alldeles tillräcklig. Det vore således egentligen för jerntillverkninen och för tillgodogörandet af Gellivara malmälts rika jerntillgångar som nämnde kanal skulle anläggas. Talaren trodde dock att man för detta fall skulle hafva utan frukt bortka sina penningar. En industri sådan som man afsett skulle aldrig här kunna uppstå. En jernväg vore nu till exempel föreslagen att mellan den kanaliserade Luleå elf och Gellivara malmfält anläggas, och inkomsten af densamma hade man, oaktadt man upptagit mängden af den malm och det tackjern som derå skulle komma att föras till det högata möjliga, ej kunnat få upp till mer än 200.600 rår. Som nu emellertid underhållskostnaden för densamma äfven efter den a beräkning (40,000 rår pr mil) uppginge till 320,000 rdr, samt räntan på underhåliskostaaden till 125,000 rdr, utgjorde detta således dubbla summan af vinsten, hvarigenom således tydligen vore ådagalagdt att denna jernväg på intet sätt skulle kunna bära sig, men ati förlusten vore gifven och enorm. Påsamma sätt skulle gå med den projekterade kanalen. Det vore omöjligt att här kunna åstadkomma en tackjernstillverkning i så stor skala som man föreställt sig Hvar skulle man taga arbetsfolk ifrån? Hurn skull? Geliivarabolaget bli af med gin malm. Man köper hellre sådan ifrån mellersta Sverge, hvarest tillgången exempelvis i Grangärdet är lika stor och jernets beskaffenhet hka god. Vågarne voro öfverfyllda af desa matm och man behöfde ej frukta att tillgångarne skulle kunna tömmas. Men hvad Gellivaramalmen beträffade, så kunde den ej bli af värde förr än i dessa orter blefve tillgång på tillräcklig arbetastyrka och priset på densamma kunde sättas så lågt att bruken kunde finna uträkning att bevagna sig af densamma. Till dess vore dessa malmfält att betrakta som en sparbössa för kommande generationer. Talaren kunde ej ta på sitt samvete att offra folkets penningar på dylika fruktbara företag och trodde att man gjorde allt som behöfdes för ortens behof genom att medgifva det anslag som hr Berger isin reservaion förordat, till hvilken talaren alltså för sin iel yrkade bifall. Hr Alander trodde att här vore ej allenast fråga om ett lokalt men också ru ett stort fosterländskt ntresse. Alltsedan skoltiden hade han hört taas om rikedomarne i Gellivarg. Och nu när rågan vore om att tillgodogöra dessa, så ville alaren åtminstone med sin röst bidraga dertill. Den malm som här funnes vore bättre och tillsängligare in malmen annorstädes. Tillgången vore outtömlig. En dylik industris uppkomst kulle bidraga ofantligt till ortens utveckling. Och att en kanal vore fördelaktigare än en jernväg bevisades väl bägt geraf att man der på stälet förklarat sig derför. Hvad anmärkningen om tillräcklig arbetsstyrka beträffade, så trodde taaren för sin del, att funnes det arbete nog finres det arbetare. Man hade s:gt att vi hade så illräckliga jerntillgångar ändå, att vi ej behöfde invända dessa. Talaren trodde dock ej att man rågonsin kunde Å nog deraf. Jernets använ. lande ökas för hvarje dags till allt, snart sagdt, nvändes jern numera. Skulle vi ej då så myecet vi kunna deltaga i den stora europeiska markraden? Skulle vi ej använda våra tillgångar, kulle vi alltid förblifva ett fattigt folk? Behötva i det? Sverge har ett Indien. mom sina egna sränser endast det vill begagna sina rika malmade redan Louis de Geer yttrat. Yrkade vifall. Hr Lallersiedi tyckte sig finna att Grangärde ch malmtillgången i Grangärde vore den tråd om genomginge hr Ekmans räsonnement. Man kall taga malmen der den tagits i fars och farars tid. Ingen konkurrens. Vore detta emelertid rigtiga åsigter? Vore hr Ekmans uppgifter iktiga? Talaren ville tili en börj am veta huru det örhöll gig med den omtalade jernvägen. Det oläg som skulle bygga denna jernväg, skulle inder vissa år, tills detsamma Vlefve utläst, taga lel i vinsten af hela företaget. Det skulle såleles deri ingå som en faktar. Härigenom gestal ade sig således frågan om denna jernvägs förmåga tt bära sig helt annorlunda. Talaren sökte desstom att visa det hr Ekmans beräkningar och iffror voro fullkomligt oriktiga. Anförde i detta änseende Lland annat att, enligt en utaf en beant när helt nyligen uppgjord beräkning, inderhållskostnaden för denna jernväg skulle tiga till sögst 135,000 rår i stället för de 320,000 om hr Ekman uppgifvit. Hvad mellersta Sveres malmtillgångar beträffade, så kunde man väl Idrig tro att, om Gellivara grufvor komme att earbetas, Norrland och Finland skulle taga sin valm derifrån. Det vore just de som i första å AN and kamma ett 13 Mu avLna aft