Aftonbladet – 3 september 1863, sida 2

då väl undra på, att han ej har tid att öppna den vesterländska diplomatiens depescher, hvilka dessutom sakna all konklusion. Och på det hela taget hvad behöf ver han väl bry sig derom? Han trör, att Frankrike ej skall uppträda ensamt; han vet, att England — som det gjort sig mödan att heit högt förklara — icke skall för Polen offra en man eller en skilling; att Österrike i Frankfurt fullföljer helt andra planer och i Galizien utdelar ordnar åt alla de embetsmän, som utmärkt sig genom att förhindra polska Wuppresningens framsteg. Om man ej emot honom gör, ej förbereder något annat än fraser, hvad behöfver han då bry sig om vesterlandets förebråelser? Dessa skola ej förhindra honom att hänga, fusiljera, ekicke till Siberien allt hvad som i de anhnexerade provinserna representerar det polska elementet. Och när detta fasansfulla värf väl är fulländadt, då skola väl makterna sjelfva inse det falska i en hållning, som ej har något ändamål; de skola då begripa, att det icke tillkommer dem att kalla till bot och bättring en makt, som ostrafftad trotsat dem, och som genom sjelfva den lyckade utgången af sin djerfhet komme att inom Europa återvinna allt det anseende, allt det inflytande den genom Krimkriget förlorat. Men under det vår diplomati i afseende på Ryssland ådagalägger en så utomordentlig långmodighet och en i vår tanke så opolitisk varsamhet, visar den sig deremot i Mexiko synnerligt företassam och öfverdådig. Intet allvarsamt intresse kallade oss till Mexiko. Några ganska billiga reklamationer, jemte andra som voro det i mindre grad, voro väl ej värda en expedition, hvilken redan kostat tio gånger så mycket som ella dessa reklamationer tillsammanstagna. Man besluter emeliertid en expedition; men till en början vill man ej ensam inlåta sig i en aflär af så stor betydenhet. Man sätter sig i förbindelse med spanjorerna och engelsmännen, och man vill handla i förening med dem. Innan kort öfvergifva oss engelsmännen och spanjorerna och återvända hem på ett temligen snöpligt sätt. Men detta missöde förmår ej hämma franska regeringen i dess lopp. Hvad den skulle uträtta mcd sina bundsförvanters biträde, företager den sig nu att utföra ensam; och lyckas. Efter aderton månaders vänten, försakelser, faror bemäktiga sig våra tappra soldater Puebla och intåga i Mexiko. Vi äro säledes herrar öfver landet ingenting annat återstår nu än att vi kunna komma derifrån hvilket ej är så lätt. Men till en början måste man der införa en regering, grunda ett rike, till hvars öfverhufvud erkehertig Maximilian af Österrike är utsedd. Man kan emellertid antega, att den österrikiska försigtigheten icke kommer att för en af sina prinsar emottaga en tron, gom icke vore skyddad af Frankrikes garanti. Och Frankrikes garanti är i detta fall icke en simpel formalitet. Mexiko har till granne en mäktig stat, nu visserligen söndrad genom borgerligt krig, men som inom några år, några månader kanhända, kommer att återvinna fulla bruket af sina krafter, och ej kan utan djupt misshag se Europa sätta sin fot på Amerikas kontinent och en monarkisk regering höja sin fana som en hotelse vid portarne af den stora republiken. Att garantera erkehertig Maximilian Mexikos tron är således att plantera fröet till ett krig med Nordamerika, som vi ofelbart blifva nödsakade att allrasednast om några få år underhålla. Och hvilket okändt intresse drifver oss väl till att trotsa en dylik eventualitet? Huru kommer det väl till att detta Frankrike, så försigtigt att det ej vill göra krig med Ryssland för att till sin egen fördel äterställa den europeiska jemvigten, nu på en gång befinnes vara så öfverdådigt, att det ej bryr sig om ett säkert krig med en för våra intressen vida fruktansvärdare stat än Ryssland, och allt detta för den fantasier att vilja i Mexiko skapa ett problematiskt rike, utan rof, utan grundvalar, utan annan styrka än vårt beskydd, en verklig teaterdekoration, en pappersmonarki, den mexikanska emigrationens verk, och som ej skulle i sex månader öfverlefva vår afresa. Att dylika iobillningsfoster uppstått i bjernan på några mexikenska emigranter, kan man mycket väl begripa; men att franska diplomater, som känna eller åtminstone borde känna landet, kunnat hylla.så äfventyrliga projekter; att dessa projekter redan. börjat utföras, att man kan tillkännagifva dem ingå till en viss del i franska regeringens allmänna politik, det är någonting som vi ej förmå förklara, och som vi bevittna utan att deraf förstå det ringaste. Hverföre har regeringen ej i polska frågan visat samma energi, som den i Mexiko utvecklat? Hvarföre har den ej i Mexiko iakttagit samma försigtighet och förbehållsamhet som i afseende på Polen? Hvarföre en så stor tveksamhet å ena sidan, en så stor öfverdådighet å den andra? Detta är någonting som opinionen ej förmår falta; och den skulle derföre med mycken begärlighet emottaga de förklaringar som i detta ämne kunna gifvas.4