Aftonbladet – 3 september 1863, sida 2

märksamhet, men han kunde icke göra sig den minsta föreställning om den vilda, häf tiga lide!se, som uppstått hos Gaspard a Montsoreau. I det ögonblick, då han steg till häst fö: att besöka den gamla grefven af Morsly. som, ehuru slägt endast på långt håll, vari en hans faders nära vän och trogne bunds förvandt, tänkte Carl af Montsoreau redan på sin återkomst om aftonen, på det samtal han hade utbedt sig af Maria, och hans bjerta. svälide af glada föreställningar, helst. i striden mellan hopp och fruktan, det förra afgjordt behöll öfverhanden. Denna sin: nesstämning afspeglade sig äfven på hans anletsdrag, men den gaf sig icke luft i ord. utan han tillryggalade tyst och tankfullt de två, tre första milen af den väg han hade att färdas. Hans reskamrat, abben af Boisguerin, iakttog äfvenledes tystnad, men fästade tid ef. ter annan sin forskande blick på den unge ädlingen, under det att rynkor bildades på hans höga kala panna och läpparne drogo sig tillsammans med ett uttryck, midt emellan segerfröjd och förakt. Han yttrade dock icke ett ord, ända till dess att äfven Carl syntes besvärad af den envisa tystnaden och började se sig omkring, likasom han sökte utom sig något ämne för samtal. Då bröt abben tystnaden och sade: cOm ni händelsevis skulle vara vaken, min gode Carl, så ville jag begära några ögonblicks uppmärksamhet af er; om ni åter drömmer, så fortfar med det. Himlen förbjude, alt jag skulle störa er, isynnerhet som ni synes hafva endast glada bilder i perspektiv. Ni bar rätt, bäste vänt, svarade Oarl, leende; men jag vill för er skull gerna lemna dem å sido en stund, emedan jag hoppas att snart se dem förverkligade. Drömmar slå ibland int, yttrade abben. Verkligen, utropade Carl af Montsoreau. eNi skämtar säkert, vise man. Jag väntade mig sy få höra er förkasta alla eådqna få