Aftonbladet – 2 september 1863, sida 2

(pakt och sjelfständig dansk monarkis oberoende ställning bland de öfriga europeiska staterna samt att förstnämnde hertigdömes deltagande i en för de öfriga landsdelarne gej mensam, konstitutionel representation skulle stå i öfverensstämmelse2 med förbundets rättigheter och Jagar. Detta har blifvit beI kräftadt genom ett formligt besiut af tyska förbundsdagen. Kungliga regerivgen vill icke här inlåta sig i vidlyftiga detaljer om alla de åtgär-. der den vidtagit för att sätta i verket konungens afsigter, eller om de svårigheter som hindrat verkställandet af konungens beslut. Förbundsdagen känner alla dessa om-; ständigheter, hvilka alltför ofta framkallat meningsskiljaktigheter, dem kungliga regeringen icke önskar åter väcka till lif. Men fTrörande den punkten kan någon meningsskiljaktighet icke råda: att åsigterna om tyska förbundets ställning och uppgift sedermera hafva undergått väsentlig förändring, och i samma mån tolkningen af förbundets rättigheter i afseende på de af dess delar som tillhöra danska monarkien. Kungliga regeringen anser följaktligen att 1851-—52 års bestämmelser icke hafva blifvit satta i verket och attregeringen sålunda har efterhand blifvit bragt till alternativet att antingen uppgifva hela den danska monarkiens integritet eller den tillämnade nära föreningen mellan de tyska landsdelarne och återstoden af monarkien. Detta alternativ lemnade regeringen icke något val. Detsamma som hertigdömet Lauenburg har utan afbrott och i ro egt alltsedan dess förening med danska kronan, det har hertigdömet Holstein erhållit genom författnin gen af den 11 Juni 1854, nemligen den konstitutionella garantien för dess egenmyndighet — i ordets vidsträcktaste bemärkelse — i alla sina enskilda angelänheter. Och den kungliga regerinsen har förklarat sig beredd att åt denna särskilda författning gifva all den utveckling som öfverensstämmer med danska väldets frisinnade grundsatser. Sålunda kunde den åt de tyska delarne gifna ställningen inom monarkien i afseende på de gemensamma angelägenheterna icke hindra H. M:t från attsamvetsgranut uppfylla alla sina åtagna förbundsåligganden, att hertigdömenas och deras finansiella förhållandens utveckling ej skulle lida något intrång genom deras delaktighet i helstatsförfattningen. När kuogliga regeringen under dessa omständigheter har tillerkänt politisk individualitet och konstitutionel sjellständighet, till och med i dess härförinnan gemensamma angelägenheter, åt en del af monarkien, som aldrig hade haft annat än provinsiel existens och ej kunde hoppas någon annan ställning än såsom en af monarkiens provinser, så har regeringen beslutit sig till dennaa uppoffring endast af det skälet, att den å ena sidan ville tillfredsställa holsteinska befolkningens Önskningar — hvars representanter sedan ett antal år hafva på alla sätt förkastat en gemensam konstitutionel representation, äfven omfattande Holstein — och jemväl å andra sidan gå till mötes önskningarne hos tyska förbundets, som, i ändamål att skydda Holsteins och Lauenburgs sjelfständighet och likställighet i rättigheter, har i förbundsbesluten af den 8 Mars 1860 och den 7 Februari 1861 yrkat, att ingen lag rörande de gemensamma angelägenheterna och isynnerhet rörande finanserna, måtte blifva utfärdad för hertigdömena förrän de holsteinska ständerna dertill gifvit sitt samI tycke. Det är just detta som den kungliga kun görelsen af den 30 Mars detta år har uppvtällt såsom grundsats, nästan i samma orI dalag. Tyska förbundet kan icke underkänna den i nämnde kungörelse uttalade grundsatsen, ty det har sjelf erkänt den. Den likställighet i rättigheter och den autonomi som yrkats för de tyska delarne kunna säkerligen icke blifva mera fullständigt erkända och bättre geranterade än de blifvit det genom den åtgärd som kungliga regeringen vidtagit; och all tvekan rörande den omständigheten dhuruvida Holsteins förhållanden till danska I monarkien kuuna hindra H. M:t från att uppfylla sina förbundspligter bör fullkomligt försvinna sedan en allmän autonomi blifvit förunnad monarkiens tyska delar. H. M. koaungen har på sin tid redan tillkännagifvit sin afsigt att låta sina undersådter få fullständig andel uti den utveckling som framtiden kan förbehålla åt Tyskland och det tyska förbundet. Som förverkliTgandet af denna afsigt, hvad Holstein beträffar, kräfver att detta hertigdöme innehar en sådan ställning som blifvit detsamma tillförsäkrad genom kungörelsen af den 30 Mars, så synes denna omständighet äfven vara egnad att förläna denna kungörelse en vigt, som H. Moj:ts höga medförbundne icke böra underkänna, isynnerhet efter de sednaste händelserna i Tyskland. Kungliga regeringen är lifvad af en upp-. riktig Önskan att undanrödja alla anledniagar till en tviat, som sedan läng tid stör de vänskapliga förhållandena mellan konfedererade som siå i en nära förening. I följd häraf her kungliga regeringen, som icke ser sig i stånd att återkalla berörda kungörelse, uppdragit åt kungliga sändebudet att gifva riksdagen alla önskliga förklaringar rörande. de särskilda stadgandena i denna kungörelse. Kungliga regeringen har rätt att hoppas att dessa förklaringar skola betydligt modiliera förbundsdagens åsigter om ifrågavarande bandling. Icke desto mindre tvekar kongl. regeringen icke att förklara sig ej allenast färdig att tega i det allyarsammaste öfvervägande hvilket förslag som kan blifva till densamma framställdt i afseende på hertig dömena Holstein och Lauenburg, utan äfven alt i dessa hertigdömen bringa till verkställighet sådana tyska förbundsdagens beslut,