Aftonbladet – 2 september 1863, sida 2

nade, hvilka alla höllo sig på ett vördnadsfullt afstånd från de unga tu. Deras hjerlan klappade oroligt och deras första eg utom slottets portar togos under ömsesidig tysmad. Äntligen vågade Maria en fråga huru det sted till med den åldrige slägtinge, som han hade besökt. Denunge ädlingen svarade att han funnit honom dö ende, och efter ytterlicare några få ord öfver detta sorgliga ämne afetavnade samtalet ånyo. När de anländt till slutet af den höjd, på hvilken slottet var bygdt, fästade Carl af Mo stsorean sina blickar på gin älskvärda föheslagerska och sade med låg röst: kJog yttrade i morgse, alt jag önskade ernålla fSora ögonblicks uppmärksamhet af fröken af Clairvaut. Tillåt mig bjuda er min arm ..... Nej, blif icke förekräckt, jag ämnar ingenting säga som bör kunna oroa er. Jag vill endast framföra mina ursäkter för en del af milt beteende i gär ech an hålla om er förlåtelee, Oh, jog har ju redan sagt er, svarade hon, och jag säger det ännu; ni kar inoenting att göra ursäkt för, jag ingenting att förlåta. Hela ert bandlivgssätt, ert beteende vid detta tillfälle var ädelt och högsipnadt och skall af mig för evigt bevgras i ett tacksamt minne.4 Gifve Gud jg kunde tro att det vore så, återtog Carl af Montsoregu, Menjag erinrar mig aliför väl, att i det första ångestfulla ögonblicket, då jag ansåg er vara död, då jag trodde denna sköna själ flyktad, detta ädla bjerta kallt, denna herrliga gestalt stelnad för evi jag gaf luft åt utbrott af sorg och smärta, jag talade ord, jag nyttjade åtbörder, som jag visst icke skul!e hafva tillåtit mig, om Jag kunnat ana att ni var vid lif och hade medvetande. Jag är viss, fullkomligt vise, att ni har märkt ogh hört och sett alltsammans; och jag fruktar att ni ken finna er förolämpad deraf.t rr Ack nej, nej, visst icke, svarade Maria