Aftonbladet – 2 september 1863, sida 2

TT rn sin luta för att spela och sjunga, men öfvergaf snart åter musiken för att följa ingifvelsen af någon annan ayck; och det syntes tydligt, att en otålig väntan utöfrvade sin makt på henne, hon måtte företaga sig hvad som helet. AÅndtligen hördes hä-ttraf på vägen utanför slottet, och gerna skulle hon, om on ansett det passande, skyndat fram till fönstret, för att efterse hvilkendera af de begge bröderna fet var som återkom. Snart följde ljudet af fotsteg i trappan, och hennes kloppnude hjerta afejorde frågan i ett ögonblick. Det var Carl ef Montsoreau som ioträdde i salongen. Han var dödligt blek, likväl icke i följd af något kroppsligt Hr dande, ty, eburu han syntes litfvad af ae började samtalet med Mari at Clairvout och baronessan af Saulny, ville dock den friska färgen ej återkomma på hans ansigte. Maria, å sin sida, var nedslagen och Orolig; hon talade sakta och låvgsamt, emedan. hon fruktade att rösten eljest skulle darra för mycket Heines öga sänkte sig för den älskades blick, och rodnaden kom och försvann på hennes kind, likt det dallrande ljuset på en fogels vingar; och hon väckte, för att göra slut på sitt bryderi, det förslaget, alt de skulle företega en utfärd tillsammans. Er broder är borta4, sade hon, Sochjag vet att han för en stund sedan haft bud uppe hos mig, för att fråga om jag ej ville se på vildbråd, som blifvit fångadt i nät. Skulle det icke vara skäl att begifva oss till konom? Mycket skäl, svarade den unge ädiingen. Han är icke långt burta; jag vet hvar näten blifvit utställda. DE kunna vi gå dit till fots. Jag har för längre tid mistat all håg att rida. Ba ronessan är väl så god och gör oss säll skap? Men baronessan undanbad sig att följa med, och Carl af Montsoreau och Maria af Clairvaut begålvo sig på väg, åtföljda af tvenne hennes tjenaripnor och några beväp