Aftonbladet – 31 augusti 1863, sida 3

räddare och huru mycket den nära förtro lighet, hvaruti hon kommit till honom, skilde sig från hennes fordna lefnadsvanor och hennes hittills med kärleken obekanta hjer tas köld, som kommit henne att draga sig tillbaka från verlden med mera än endast jungfrulig skygghet, insåg hon tydligt, hvilken hastig och fullständig förändring de timade händelserna hos henne framkallat. För honom och genom honom hade ramlat de murar af is, som omgifvit hennes hjerta. Hon hade hvilat i hans armar, hon hade varit sluten till hans bröst, hans varma andedrägt hade smekt hennes kind, hans händer hade omslutit hennes; och då hon under mer än en timmas ensligt begrundande genomgick allt detta i sitt minne, var intrycket deraf, som förut framkallat rodnaden på hennes kinder och komn.t henne att slå ned sina ögon af blygsel, nu i stället ljuft och tröstrikt. Hon fann det vara väl, att det förhöll sig så; hon fann det vara väl, alt icke ensamt tscksamheten skulle förestafva hennes bifall, om Carl af Montsoreau anhöll om hennes hand, utt han var den ende man, som hon gerna skulle vilja laga till äkta, och med hvilken hon kunde boppas att blilva lycklig. Sådana voro de tankar, med hvilka hon sysselsatte sig under det återstående af dagen. Gång efter annan föresvälvade henne härvid en erinran om hennes nära skyldskap med det furstliga huset Guise och en tvekan om det sätt, hvarpå förslaget om ett äktenskap med den unge grefven af Logeres skulle upptagas af hennes höga anförvandter. När hon först kom att tänka härpå, kunde hon icke undertrycka en orolig fruktan, att hon kanske skulle komma att röna motstånd, och af denna fruktan kunde hon, bättre än af något annat, sluta till, huru högt värde Carl af Montsoresu egde i hennes ögon. Den gjorde tydligt, att det för henne icke längre var fråga om något blott och bart samtycke till ett giftermål med honom, utan om en varm önskan och för