Aftonbladet – 31 augusti 1863, sida 2

öljder, som de fortsatta oroligheterna i Poen kunna medföra.? Detta är nu uttrycket för den identitet de re makternas noter emellan, om hvilken så nycket ordats, Courrier du dimanche säger kuona garantera för dess äkthet, och vaturligtvis hafva alla tidningar i dag skynlat att reproducera detta utdrag ur de hitills till ianehållet alldeles obekanta dokunenterna. Hvad Rysslands svar beträffar, å tros det komma att hållas i en tillfredställande ton, och under sådana förhållanlen är det helt naturligt, att farhågorna för ut krig med hvarje dag minskas. Frankike, säger man, kan omöjligen besluta sig för att gå ensamt mot Ryssland?. Detta sednare lemnas att återställa ordningen i Polen på sätt som man känner. Sålunda ipphör, åtminstone för en tid, ?detta belröfliga sakernas tillstånd, som är så fullt if fara för Europa?, och dermed är allt zodt och väl. Andamäålet med de tre makernas diplomatiska kooperationer under ett aft år är lyeckligen uppnådt, och diplomatien har skrifvit ett nytt kapitel af sin historia, utan att behöfva försynda sig mot len historiska kontinuiteten?. Den allt mer och mer från Polen vända uppmärksamheten behöfver emellertid ej lida brist på nya föremål att rikta sig på, och rämst bland dessa torde man med skäl kunna sätta furstekongressen i Frankfurt. Den obehagliga impression, som denna i första ögonblicket utöfvade i Frankrike, har minskats, vare sig att man, till följd af konungens af Preussen vägran att deltaga i densamma, tillägger den mindre vigt, eller alt man tror sig ba skäl antaga, det kejsaren af Österrike ej skall gå utöfver det prooram han i sitt tal framlagt. Om förhåliandet mellan kabinetterna i Wien och Paris ordas för öfrigt åtskilligt, som man torde göra bäst i att ej tillägga någon betydenhet, så länge den enda källan för detsamma påtagligen ej är någon annan än journalisternas benägenhet att oupphörligt bjuda på något nytt. Ån försäkras förhållandet vara så innerligen hjertevarmt, på grund af den erkehertig Max erbjudna kronan, än åter kallt, mycket kallt, på grund af dennes tvekan att ej utan alla betänkligheter genast taga till godo den bjudna presenten. Det för ett par dagar sedan i Monitören ntkomna kejserliga dekretet, beträffande de franska biskoparnes uppträdande under sista valstriden, har tilldragit sig en välförtjent uppmärksamhet, synnerligast för den betydenhet det i framtiden måste få vid tillfällen då det kan blifva fråga om att bestämma gränserna emellan klereciets andliga och verldsliga makt. Erkebiskoparne af Cambrei, Tours och Rennes, samt biskoparne sf Metz, Nantes, Orleans och Chartres hade, påtagligen för att inverka på valen, både i tidningar samt i en brochyr uttalat för regeringen misshagliga åsigter i valfrågan; då de härför tillrättavisades i en skrifvelse från dåvarande kultusministern Rauand, besvarades denna skrifvelse af erkebiskopen i Tours. Frågan upptogs till behandling i statsrådet och hade till påföljd ofvannämnde kejserliga dekret, som med stor klarhet och bestämdhet uppvisar, att i Frankrike kyrkan och dess ötverhufvud ej hafva någon makt i verldsliga saker, utan endast i de andliga, och att biskoparne äro inskränkta till sina församlingar, utan VÄNe het att annorlunda än med regeringens tillåelse öfverlägga och formulera äsigter i sta. ten vidkommande frågor och ännu mindre att, såsom skett, i skrifvelser till alla rikets församlingar uttala dessa sina åsigter. Att kejsar Napoleon har ett säkrare stöd i det lägre presterskapet än i det högre, är en afgjord sak; men detta oaktadt och med betraktande af den betydande roll presterskapet här spelar, är det högst anmärkningsvärdt, att ban med en sådan bestämdhet anvisat biskoparne de gränser inom hvilka de hafva att hålla sig och ej tvekat stt anslå jen af hierarkiens ömtåligaste strängar. Apropos hierarkien, så äro de belgiska tidningarne sedan några dagar tillbaka upptyllda af redogörelser för det allmänna katolska möte, för hvilket man denna gäng utsett till samlingsplats Mecheln. Nästan alla katolska celebriteter hafva der kommit tillsammans från Belgien, Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien, England och Schweitz: Från Frankrike särskildt bemärkas der de Montalembert, de Melun, de Merode och till och med prins Czartoryski, hvars närvaro förklaras ej endast af hans katolska principer, utan naturligtvis äfven af hans önskan att vända den katolska ifvern till förmån för Polen, Man citerar bland annat följande ord ur ett af hans tal, hvilka blifvit helsade med de varmaste applåder. Hvilken annan fråga är väl så egnad att förena katolikerna som frågan om Polen? Detta arma land, der man nedergör och förintar allt, och hvarföre? Emedan vi bibehållit vår tro? Polen har fa!lit emedan det är katolskt; emedan Ryssland ej kan fördraga vid sin sida detta folk, som snart skulle underkufvat det, icke genom massan, men genom katolicismens makt och sanning. Bland de frågor, som mest sysselsatt de värdiga fädren, är den om uppsättandet af en särskild katolsk tidaiag, hvilken skulle spridas i alla länder och med alla vapen bekämpa hvarje antikatolsk yttring. Häremot har emels lertid under diskussionen framlagts en mängd betänkligheter, tillräckligt grundade för att göra troligt det man, som hittills, skall föredraga atv i alla möjliga tidningsorganer, som kuana vara åtkomliga, inpraktisera och utminutera den katolska surdegen. Särskildt diskuterades de bögvigtiga trågorna huruvida teaterpjeser böra 1å annonseras i religiösa tidningar, samt om dessa sednare borde få utgifvas på söndagen. Sistnämnda åsa besvarades jakande på det genominnerligt katolska skälet, att som antikatolska tidningar utkomma på söndagen är det nöd-——— 5 5 AN